Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsekvent, horisontellt

Annons

För mig har hon ju alltid varit gul, den där Hallströmska skönt skrikgula, ändå mättnad. Röda tecken ur fonden, uppluckrade.

Jo, jag vet att hon skulpterar också, urnor i lin som kom med på Vårsalongen, att hon gick över barnets inte alls så gulliga hågkomster på Tallbo tills hon lät de alldeles verkligt porträtterade barnen, för ett år sedan, stiga rätt ut ur färgen på Kulturkiosken.

I Hofors fortsätter Malin Wikström sitt gula ursprung, utan att någonsin upprepa sig.

Eller kanske just det, för som en serie, på tecknade rutors vis, ter sig de nya målningarna. Vi kan följa solens spridning, gräsets skyende, molndrivningen bak kullen.

Vi byter bara duk och de kommenterar, eller snarare kommunicerar varandra, bilderna.

Det är ren och skär landskapskärlek, en konsekvens av naturen, men utsikten i konstnärens öga som – annars skulle det inte vara Malin Wikström – alltid störs eller bryts av något, en skärpa, en kraft, kanske till och med en oroande horisont? Liksom den gula färgen är mindre hemlig och mer manisk, eller är det kullarnas gröna som gör det?

Det speciella förhållandet till horisonterna, de verkliga och osedda, har hon varit på förr, men inte så här konkret, uttryckt mer klargörande, planlagt som en karta stundtals, utpekat följsamt mer än lekande abstrakt.

Och mer konkreta finns här också ”tecknen”, en streckad molnudd eller en utstakad, verklig vandringsled.

Och när jag står där inne, det kan vara rummet, så tänker jag att hon ändå har en frände i svartvitmålande Johannes Liljenberg, Torsåker, som ställde ut i samma rum i höstas. Jo, det kan vara rummet som smittar, men ändå.

De där horisonterna, den där konsekvensen.

Mer läsning

Annons