Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst för alla sinnen i Wanås

/
  • Det är bråda dagar på Wanås inför invigningen av årets utställningar. Men Srinivasa Prasads labyrint stod av naturliga skäl klar redan i april, så fort vädret tillät plantering. Nu hoppas han att pilarna ska bilda en tät grön vägg.
  • Astrid Svangren i arbete med sitt verk.
  • Utställningen ”Farmer’s Gold” är en hyllning till halmkonsten, ett typiskt svenskt hantverk som i dag är på utdöende. Papegojan är gjord av konstnärs- och designduon Sagovolvo.
  • Astrid Svangren är en av de två konstnärer som gjort ett nytt verk till Wanås skulpturpark. ”Jag har blivit mer skulptural. Plats, minne och natur tar mer och mer plats i mina verk, så det kändes perfekt att göra något här på Wanås”, säger hon.
  • I tidigare verk har Srinivasa Prasad utgått från indiska ceremoniella begravningsritualer som hjälper själen att vandra vidare. Med sin labyrint vill han ge besökarna en chans att vandra i ensamhet, omgiven av pilarnas grönska och klematisens doft.

Det luktar, växer och låter om årets konst på skånska Wanås. Två nya verk har tagit plats i skulpturparken och i konsthallen möts besökarna av ett svettigt luktarkiv.

Annons

Halmbalar ska travas, pilträd och klematis ska vårdas och lukter ska hitta sin plats – allt i konstens namn. Det är bråda dagar på skånska Wanås, som i dagarna öppnar sommarens utställning, den 25:e i ordningen. Önsketräden av Yoko Ono – fjolårets stora stjärna på Wanås – står i blom, och verksamhetschefen Elisabeth Millqvist berättar att hon flera gånger fått frågan hur man toppar ett sådant namn och ett sådant rekordår:

– Men det bästa är att det här inte är något OS, vi mäter inte rekord. Vi vill hitta nytt innehåll varje år, men ser också nya möjligheter att berätta vidare utifrån de verk som redan finns.

I konsthallen arbetar konst- och designgruppen Sagovolvo – Bella Rune och Jonas Nobel – intensivt för att utställningen ”Farmer’s Gold” ska bli klar, en hyllning till den utdöende halmslöjden. Pokaler i halm, små vita sittpuffar och vävda leopardmattor är delar av resultatet från en workshop i Dals Långed förra året, där konstnärer och formgivare fördes samman med lokala halmhantverkare.

– Visst var hantverkarna skeptiska i början, men vi närmade oss snabbt varandra. Jag tror att de själva vill bort från julpyntet, de pratade med hatkärlek om sina resor till Skansen, berättar Bella Rune.

Halmslöjden delar konsthallens utställningssalar med Sissle Tolaas. I sitt första verk på Wanås fyllde hon glaslådor med boklöv ute i skulpturparken. Den här gången har hon utifrån de sönderfallande löven försökt återskapa lukten av förmultning i konsthallen. Andra lukter från hennes luktarkiv har skapats utifrån svettprover från män med panikångest och av David Beckhams välanvända fotbollsskor.

Konsthallen har i år utökats med ett rum för konstfilm, men fortfarande är det skulpturparken som är Wanås viktigaste beståndsdel. Här finns 53 permanenta verk av konstnärer som Antony Gormley, Per Kirkeby, Roxy Paine och Ann-Sofi Sidén. De nordiska och amerikanska namnen dominerar, något som fött en önskan att se bortom det västerländska. I år landade blicken på Indien och som ett resultat av en rad ateljébesök i Bombay växer nu en labyrint av pilträd sig allt tätare i slottsträdgården.

– Den samtida indiska konstscenen är fortfarande ung. Srinivasa Prasad har inte haft det så enkelt i Indien med sina konceptuella idéer, men när jag såg vad han gjort av naturens material, kändes det helt rätt för oss, berättar Elisabeth Millqvist.

Labyrinten har fått namnet ”In and Out” och består av en sammanlagt 500 meter slingrande linje. Tillsammans bildar växterna konstnärens signatur på hans hemspråk.

– Kanske är klottret ett avtryck av mitt ego. Trots att det är själva konstens kvaliteter som är viktiga har signaturen alltid haft en enorm betydelse, funderar Srinivasa Prasad.

Avskildheten var också det som den Göteborgsfödda konstnären Astrid Svangren sökte efter när hon letade efter rätt plats för sin installation. I utkanten av parken, där solen letar sig ner genom bokträden, står hennes betydligt smäckrare träramar med tyger som dinglar i vinden – Wanås andra nya permanenta verk. Men spetstygets skörhet visar sig vara en illusion. De tunna textilierna är doppade i plaster och silikon för att klara utomhusmiljön.

– Jag vill skapa ett rum som du får ta dig in i, där färgerna smälter in i naturen. Verket ska fladdra förbi som en fjäril.

Elin Viksten/TT Spektra

Mer läsning

Annons