Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst ur kroppens känsla

/

Varför påverkas vi kroppsligt av vissa konstverk?
Eller rakare: Varför händer det att människor blir så berörda att de börjar gråta när de möter Karin Amnå-Lindbergs skulpturer?

Annons

Vägen sticker av åt vänster i Järvstabyn, och där, i slutet, har Karin Amnå-Lindberg sin arbetsplats. Just nu är den omgiven av ett fuktigt hav av blommor. Härinne, i ett före detta uthus med svarttjärade dörrar, väver, pressar och skulpterar hon med lin.

En vävstol står i en vrå, i hyllorna finns minnen av mer än 30 års arbete och rad prestigefyllda offentliga uppdrag.

– Jag är fascinerad av den textila traditionen. Kvinnors arbete har ofta osynliggjorts och nervärderats. Man hur skulle världen se ut utan allt det vackra som kvinnor skapat? Textila tekniker rymmer så mycket av kvinnors livserfarenheter.

Kvinnolivet är än i dag förknippat med våld och förnedring och utsatthet, menar hon.

”Utsatt” heter sviten med små kroppar mot svarta bakstycken som hon ställde ut i Tallbo i början av sommaren.

– Här tränger sig världen på. Jag gjorde dem efter gisslandramat i Beslan 2004.

155 barn dog när islamistiska terrorister intog skolan i Beslan i Nordossetien i södra Ryssland. Kropparna ser ytterst sköra ut mot det svarta i konstverken. Här tränger sig världen verkligen på, omöjlig att stoppa. Karin Amnå-Lindbergs konst har en märklig förmåga att förena starka känslor med skarpa argument. Det fanns de som vände i dörren i Tallbo.

I en hylla står åtta huvuden, utan hår, alla med olika ansikten. De har frågor, plåga och tomhet skrivna i de utfrätta dragen.

– För tolv år sedan genomgick jag en serie cellgiftsbehandlingar i samband med bröstcancer. Jag gjorde ett huvud mellan varje gång, Jag visste inte att det skulle bli värre och värre för varje behandling. Men jag gjorde dem, i alla fall. I efterhand begriper jag inte riktigt hur jag orkade.

Linet som skapar dessa oskyddade huvuden är skört och starkt, blankt och lent, på en och samma gång. Man vill sträcka ut handen, ömt, mot det skrik av mänsklig ängslan som pulserar under ytan. Och samtidigt, någonstans i uttrycken, finns möjliga spår av förhoppning.

Var tionde kvinna drabbas av bröstcancer. Var tredje svensk får en cancerdiagnos någon gång i livet.

– Man blir aldrig densamma igen, säger Karin Amnå-Lindberg. Hon citerar Sara Lidman: ”En så smärtsam händelse ryms inte inom sin tid.”

– Konsten kan hjälpa oss att se och sätta oss in i andras villkor, även om de först kan tyckas obegripliga. Men allvaret måste få ha sin tid.

En annan skulpturgrupp är ”Lindansarna”, som skört ska sväva över golvet. Flickkropparna sluter sig i en ring och det är som om de ger varandra kraft, och trots. De rör sig i vinddrag som kommer utifrån och framstår som en komplex kommentar till kvinnolivet, och till de val som så många kvinnor tvingats göra i sina liv – val som påverkat, kanske deformerat, deras känsla för vad som är möjligt, och viktigt.

Det är häcklat lin hon jobbar med, ibland med blånor och skävor kvar. På så vis blir hon en länk i en mer än tusenårig tradition som följt med materialet. Det var på 1980-talet som hon började väva i bilder. Sedan dess har många stora beställningar och uppdrag fått sin form i ateljén i det f.d fårhuset i Järvstabyn. Också de kyrkliga uppdragen har hon närmat sig från sitt eget håll. En mässhake fick mönstret av en livmoder. En annan av en snäcka.

Är du en kvinnokonstnär, fostrad av 1970-talet?

– Nej, jag stod helt utanför allt det politiska som hände då. På 1970-talet var min värld en familj med två barn. Det är vardagen, och mitt eget liv som är ingången i min konst. Och så naturen, förstås.

Precis då, som en levande kommentar, trippar en liten röd räv in i samtalet, mitt framför oss. Det är ett unge, en som vill vara omedveten om oss och våra diskussioner. Den doppar tassarna i det våta gräset kring rosor och pioner och gör slingrande spår i vätan – innan den försvinner lika snabbt som han dök upp.

När vi stått där en stund, tysta, fladdrar synminnet av ett bårtäcke förbi. Karin Amnå-Lindberg gjorde det för Staffans församling, Det heter ”Vila på gröna ängar” och har en stark friskhet i sig.

Kan du beskriva ögonblicket när konsten blir till i dina händer?

– Det är inte ett ögonblick, det är snarare en process. Man kan uppleva att det finns en känsla som är större än en själv. När jag pratat med andra har jag förstått att jag inte är ensam om att känna så. Jag vet inte om det människorna i världen, de där ute, eller naturen man påverkas av. Men något är det, något utifrån, kombinerat med en inre kraft. Men vad det skulle kunna kallas ... det vet jag inte.

Hon beskriver hur hon ibland, när det varit svårt, stopp, tungt … låtit sig sköljas igenom av hav och vind för att orka börja om.

– Det är en stor mental press att vara konstnär. Så ofta undrar man: Duger jag? Finns jag?

I minnet finns en tidig utställning i Uppland. Hon var där med sina små barn, som ropade:

”Mamma, mamma, alla har ju röda lappar på sina tavlor, utom du!

Varför kan du inte göra blommor och fjärilar som de andra här? ”

– Då svarade jag ”Jo, det kan jag. Men inte just nu.”

Mer läsning

Annons