Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att resa (sig)

/

Genom sitt konstnärskap har hon färdats från Torsåkers kaférutiga köksgolv, rakt in bland djungelns djur och nu på K – mot Egypten. Här finns titlar som Sebra, Genom Ytan, Färd över hav...

Annons

Att möta Majlis Alms måleri är också att våga att inte värja sig mot det dekorativa, det är dekorativt men som smyckat av en anledning.

Som i färgerna som binder samman berättelsen, här är de lätt uppluckrade i kanterna, kan det vara gouachen – eller bara idén?

Hon har alltid haft ett mosaiklikt sätt att bygga bilderna, symboler som visar eller för kvinnan – alltid kvinnan! – i berättelsen framåt.

Alltid med färgspelet i fonden, här variationer av samma tema ur den där liksom coola innerligheten.

Men vänta. Ser inte den långa, egyptiska katten ut att forma händerna runt sarkofagkvinnans hals? Har här inte skett en cykelolycka som måste få ett gott slut? Och lutar kvinnan sig inte väl välvilligt mot den stora tigern, omgiven av fiskar med huggtänder och ormar som sprutar eld?

Jo. Här finns en svartsyn jag inte mött hos Alm förr, om än gruvligt förklädd i den där färgen. Här läggs nu titlar som Pusslet, Lita, Tålamod, Fasad utåt – rapporter om en annan resa.

Om att resa sig eller gapa efter ett hjärta.

En vägg har hängts med svartvita motiv. Och en av de större bilderna föreställer en pansarkryssarlik båt som fullastad slitit sig från den smala kajen med de räta husfasaderna gloende efter sig.

Hon kallar den ”Förlätna ting”.

Den kommer sjunka, tänker jag.

Men själv verkar hon i ständig rörelse, Maj-Lisa Alm.

Hon reser och reser sig.

Mer läsning

Annons