Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Konsten måste in i politiken”

/
  • – Vi borde bli bättre på att ge konsten plats i samhället, säger Kiki Larsson.

Årets länskonst har mött rekordstort intresse. Närmare 150 konstnärer ville vara med i utställningen. Det är mer än 50 procent fler än förra året. Invigningen drog rekordpublik. Kiki Larsson, Gävle, är ny ordförande i Gävleborgs länskonstförening, som står bakom utställningen.

Annons

Konstlivet upplever en hausse i Gästrikland just nu: Nya gallerier, vitala evenemang, stor publik. Vad beror det på?

– Det är en effekt av att konsten får större plats i samhället generellt sett. Just här i Gästrikland och Gävle märks det extra tydligt just nu.

Du har varit verksam som keramiker och konsthantverkare i fyra decennier. Hur har utgångspunkterna förändrats över tid?

– I dag är vi invuxna i den stora ekonomin och det gör att många konstnärer delvis tänker i andra banor om sin försörjning.

Men det är fortfarande så att alldeles för få konstnärer engagerar sig i politiken och debatten. Våra kunskaper behövs, framför allt för att kulturpolitiken ska kunna fungera.

Konstens och konstnärernas roll i samhället är viktig utgångspunkt i den nya kulturpolitiken som är på väg att introduceras i Sverige. Just nu skrivs en ny kulturplan för Gävleborg som kommer att presenteras nästa år.

Du är politiskt aktiv, inom Miljöpartiet. Hur ser du på de kommande förändringarna?

– Vi konstnärer kommer in alldeles för sent i processen. Förberedelserna sker i stängda rum och det verkar inte ens som om tjänstemännen riktigt vet vad det handlar om.

Men det som oroar mig mest är landstingspolitikernas bristande kunskaper. Generellt sett kan de alldeles för lite om konst och kultur. Jag tror inte de förstår vidden av de här frågorna och därför kan de inte göra vettiga bedömningar.

I årets länskonstutställning har 51 konstnärer valts ut av juryn. Det går att urskilja vissa tendenser. Många av hälsingekonstnärerna förhåller sig, på olika vis, till kulturarv och traditioner. Vad är det som utmärker Gästrikekonsten?

– Den är svårare att beskriva. Kanske för att den tydligare vänder sig mot det stockholmska kulturlivet, på sätt och vis mer mot konsten än mot den omedelbara omvärlden.

Det förekommer mera färg hos konstnärerna i Hälsingland och det är som om Mårten Anderssons måleri finns där, som inspiration, i bakgrunden.

I Hälsingland går man gärna över gränserna och närheten till konsthantverk och till textila traditioner är tydligare.

I Gästrikland bliver konstnären oftare vid sin läst.

Du har under sju somrar arbetat på gränsen mellan landskapen, då du har arrangerat sommarutställningarna i Axmar bruks slottspark. Där inträffade ett av länets större konstbråk 2007. Finns det lärdomar att dra av det som hände?

– Jag och Sasha Berglund hade gjort en utomhusinstallation av 28 fint broderade lakan. Det var ett hommage till alla de kvinnor som under århundranden, bykt, klappat, hängt, sträckt och manglat för att deras närmaste skulle få sova gott om nätterna.

Samtidigt noterade vi det smutsiga nedfallet som för varje dag ökade i den rena tvätten. Några ortsbor provocerades av det vi gjorde och krävde att allt skulle bort. Föreningen som ansvarar för slottsparken gick tyvärr på insändarskribenternas linje.

Så den gamla vanliga frågan dök upp: ”Är detta verkligen KONST?” Såklart det var konst! Och det kom massor med publik! Jag vägrade plocka ner några lakan. I dag vet jag att en del av byborna skäms för sitt handlande. Från och med nästa sommar kommer Axmars konstutställningar att ha annan inriktning och jag ska koncentrera mig på verksamheten i Mackmyra brukspark i framtiden.

Jag tillhör dem som undrat varför Gävleborgs konstliv så sällan syns i större, nationellt uppmärksammade satsningar. Flera andra regioner har bjudit in konstnärerna i diskussionen kring regionalpolitik och framtid på ett fruktbart vis. När konsten tagit plats kan de politiska frågorna ställas på andra, mer intrikata vis. Vi har de senaste åren sett det i Västerbotten, Västernorrland, Öland, Småland… men inte i Gävleborg.

– Det är sant. Vi borde bli bättre på att ge konsten plats i regionen och i lokalsamhället. Jag tycker vi har samma problem på Konstcentrum i Gävle. Där har man de senaste åren intresserar sig mer för trenderna i Berlin och Köpenhamn än de erfarenheter som finns regionalt och lokalt. Därför uppstår heller ingen dynamik mellan utställningar och publiken. Man måste öppna upp institutionerna mot det näraliggande.

Men Konstcentrum i Gävle är en institution som ska visa svensk och internationell samtidskonst? Är inte det ett välbehövligt komplement, och en utmaning, till ett lokalt kulturliv?

– I så fall är tolkningen av begreppet ”samtidskonst” alldeles för snäv. I dag måste konsten se ut på ett särskilt sätt för att passa där. Jag vill kalla allt det som görs i dag ”samtida”, oavsett vad det har för uttryck.

Mer läsning

Annons