Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kosmos i vardagen

/
  • De glänsande planeterna i Gunilla Klingbergs ”Mantric Mutation” är gjorda av övervakningsspeglar från butiker.  Ett stängt system av Ikeas rislampor i ”Transtube System” från 2002. ”Supernovan”  är byggd av vardagliga material och motsvarar en 38 kvadradmeter stor lägenhet. ”Polyester Bloom” (1997.).

Annons

Hon ser kosmos i övervakningsspeglar och lågprisvaruhusens logotyper. I Gunilla Klingbergs installationer förenas det billiga med det andliga.

På Bonniers konsthall visas hennes verk för första gången samlade.

På trottoaren utanför blir Magnus Härenstam plötsligt stående i snögloppet. Han betraktar de orientaliska mönstren, tryckta på konsthallens stora fönster, och tar snart några steg framåt. Omedveten om att han är iakttagen från andra sidan glaset granskar han de dekorativa formationerna. Kanske upptäcker han något bekant? Varje liten detalj är hämtad från lågprisvaruhusens logotyper. Netto, Lidl och en mängd olika bensinmackar.

– Samtidigt som det är vackert kanske mönstren nästan hypnotiserar betraktaren, förhoppningsvis känner man förvirring, eller att det här något litet obehagligt över det hela, säger Gunilla Klingberg.

”Från Sparlivs till Supernova” lyder rubriken på informationsbladet om utställningen som befinner sig någonstans där, mitt i det mest vardagliga men med anspråk på det andliga. Logotyperna för Sparlivs och Norsk Hydro är sammanfogade till så kallade mandalabilder, små kosmogram som buddhister och hinduer använder när de mediterar.

– Det handlar om konsumtionssamhället men också om den egna vardagen. Det finns ingen svartvit kritik. Jag står inte utanför det här, jag tror det är svårt att stå utanför. Men jag tycker mig samtidigt uppfatta en slags brist på något bevarande, på något genuint.

Som elev på Konstfack reste Gunilla Klingberg till Indien för att göra ett konstprojekt. Hon besökte vallfartsorterna för den västerländska andliga turismen, däribland Rishikesh dit Beatles åkte på 1960-talet.

– Då blev andligheten en del av populärkulturen, det tyckte jag var intressant, en medialiserad bild av andlighet som är väldigt sammankopplad med populärkultur.

Vad gjorde du med allt detta?

– Jag tror att jag fortfarande gör saker med det. Det kanske är en kluvenhet hos mig själv, att jag står med ena foten i det ena och med andra foten i det andra.

Hennes verk får mig att minnas ”Angel Baby”, en stark film om en ung schizofren kvinna som såg tecken i de brittiska lottoprogrammens dragningar. Inför alla avgörande händelser hittade hon förebud i lyckohjulen. Hennes längtan efter andliga upplevelser frammanade dem även ur program som helt bygger på kommersialism och människors begär efter pengar.

Även om Gunilla Klingberg finns representerad i Moderna museets samlingar och har ställt ut på bland annat Venedigbiennalen och Museum of Modern Art i New York är det första gången hon får möblera en hel konsthall.

Hon vill att installationerna ska övergå i varandra ungefär som i ett kaleidoskop. Tygblommorna i ”Polyester Bloom” roterar drömskt, fästade vid osynliga trådar från taket. Blommorna återfinns i videon ”Veckla ut utan slut” från 2001, med bildsekvenser från avdelningen för konstgjorda blommor på Ikea. Gunilla Klingberg åkte till varuhuset som just den här kvällen hade en extrakampanj och öppet vid midnatt.

– Jag hade kameran med mig i en plastpåse. Det var en rätt hemsk och bufflig tillställning. Massor av folk, familjer kom med små barn. Det fanns en enorm efterfrågan och ett enormt utbud, det blev ett slags sluten cirkel.

Just det slutna och instängda går igen i hennes verk. I ”Transtube System” blir de sammanfogade rislamporna efter en stund närmast groteska.

Möblemanget från Ikea återkommer i ”Supernova”, en gigantisk tredimensionell stjärna som fyller hela entréhallen. Spetsarna når sånär som på någon decimeter ändå upp i taket och är gjorda av neutrala skåpluckor, laminatgolv och tapeter motsvarande en 58 kvadratmeter stor och helt opersonlig lägenhet. Även det en bild av kosmos byggd av något väldigt vardagligt, för att inte säga trist.

Det handlar om konsumtionssamhället men också om den egna vardagen. Det finns ingen svartvit kritik. Jag står inte utanför det här.

Mer läsning

Annons