Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristi födelse och de tre vise männens besök

/

Annons

Nu när årets julfirande just avslutats och vi snart står inför de tre vise männens ankomst vill jag passa på att visa tre östliga bilder med Kristi födelse som motiv. Som många av er känner till firas den ryska ortodoxa julen 13 dagar senare än vår. I den här artikeln tänker jag jämföra det ryskortodoxa ikonmotivet med två kristna armeniska miniatyrutföranden av samma motiv: En 1400-talsikon från Novgorod samt två miniatyrer av armeniskt ursprung från 1232 respektive 1460.

Ikonmotivet Kristi födelse skildrar dels Jesu jordiska födelse med realistiska detaljer som krubban, berggrottan och djuren, dels den teologiska tolkningen, det vill säga Guds inkarnation: Ordet blev kött. Hela skapelsen deltar i händelsen, som det heter i en ortodox vers: Änglarna med sin sång, himlen med sin stjärna, de vise männen med sina gåvor, herdarna med sin förundran, marken med grottan, naturen med krubbans strå och med djuren.

Gudsmodern symboliserar allt pånyttfött på jorden, hon är den nya Eva i ortodoxin. Den första Eva var alla levande människors moder. Maria, den nya Eva, blev den nya, det vill säga den kristna mänsklighetens moder. Maria, den jordiska kvinnan, blev gudomliggjord när hon födde Guds Son.

I ikonens centrum halvligger Gudsmodern, nästan behagfullt. Detta symboliserar att hon inte genomgått en vanlig jordisk, smärtfylld förlossning. Hon vilar på en bädd av det slag som judarna ofta använde när de var på resande fot. Bädden är purpurfärgad precis som det rum, där den bysantinske kejsar Konstantin VII (Porfyrogennetos) föddes. Änglarna är samlade runt omkring: några står uppåtvända eller pekar uppåt lovprisande Herren, medan andra är böjda neråt med goda nyheter till herdarna, det vill säga oss människor. Bland herdarna finns oftast en som spelar ett blåsinstrument, vilket symboliserar mänsklig sång till änglarnas kör.

Åsnan och oxen böjer sig över krubban och blir de första att se Jesusbarnet. Att djuren står närmast Jesusbarnet ses som fullbordan av den profetia som står att läsa i Jesaja I:3: Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.

Stjärnan lyser rakt ner på Jesusbarnet i krubban. Strålarna kommer uppifrån Guds himmel, vars sfär kan anas i ikonens övre ram. På detta intrikata vis skönjs början till det eviga livet.

De vise männen kommer gående, på en del ikoner ridande, med gåvor. De är av olika ålder, vilket syns på skäggens längd. De representerar olika folkslag, vilket på vissa ikoner visas av männens hudfärg och ögonens form. På detta sätt beskriver ikonografin jordens alla folk.

Längst nere i ena hörnet återfinns på flertalet ikoner den djupt undrande och tvivlande Josef. Eftersom han inte är barnets fader är han placerad utanför centralmotivet. Herden som står framför honom brukar tolkas som själva tvivlet. Denna scen beskriver inte enbart Josefs personliga drama, det illustrerar även hela mänsklighetens tvivel i alla tider över Guds inkarnation. Marias blick är på flera ikoner vänd mot Josef med ett uttryck av stort medlidande. På ett annat plan lär oss denna ikon att inta en tolerant och medkännande attityd till människans tvivel.

I det andra nedre hörnet ser vi två kvinnor tvätta ett barn. Vem kan det vara? Är det Jesusbarnet? Men Jesus ligger ju i krubban. Hur är det möjligt? Vi ser här ett utmärkt exempel på ikonvärldens simultana tolkning. Här råder inte mänsklig, begränsad tid. I Guds värld råder en annan ordning. Allt sker i ett oändligt nu, och därför kan flera olika händelser i tid och rum samsas på en och samma ikon.

På ikoner beskrivande Kristi födelse finns nästan alltid en – mycket rörande, djupt mänsklig – detalj, som varje småbarnsförälder känner igen: när de tjänande kvinnorna häller i badvattnet känner de efter med handen att vattnet är precis lagom varmt. När betraktaren upptäcker denna detalj blir ikonen levande på ett säreget sätt. Vi ser plötsligt in i de intima familjebestyren, samtidigt som vi betraktar kristendomens största under: inkarnationen. Ordet har blivit kött.

Låt oss vända blickarna mot Armenien. Dess historia sträcker sig tillbaka till före vår tideräkning. Kungadömet, som var som störst runt år 80 före Kristus, var det första rike att anta kristendomen som statsreligion år 301. Senare kom landet att lyda under såväl det romerska som det bysantinska riket och Persien. Från 1500- till 1800-talen löd det under det osmanska riket. Därefter var det ryskt och sovjetiskt (förutom två år) fram till sin självständighet år 1991.

Det är viktigt att känna till landets ursprungliga rötter när vi nu ska betrakta de två armeniska miniatyrerna lite extra. Den ena återfinns i det evangelium från 1232 som bär namnet T’argmantchats efter det kloster där det förvarades under lång tid. Målaren Grigor var mycket framstående och följde den redan gamla armeniska traditionen att i miniatyrer måla och illustrera olika evangelieböcker. Han leker skickligt med olika färgkontraster (mörkt blå, bruna och grå nyanser intill rosa och klart blå fält). Mot dessa skiljer sig dramatiskt de klarröda inslagen.

Gestalternas ögonglober och skuggiga partier är omslutna av ansiktenas klara färger, vilka i sin tur träder fram ur en mörkare fond, vilket skapar möjlighet att mejsla fram själva ansiktsuttrycken.

För att avskilja de olika scenerna i miniatyren arbetar Grigor med samma skuggmetod: klipporna beskrivs med kraftiga streck och vinklar, medan klädedräkterna tecknas lika kraftfullt men i små parallella eller runda linjer.

Låt oss jämföra de två ikonbilderna. Vid en första anblick ser man kanske bara de stora skillnaderna i målarteknik. Även den etnografiska hemhörigheten framträder klart. När vi börjar studera innehållet och budskapet i bilderna, upptäcker vi dock mycket snart att de överensstämmer helt! Allt finns där: Gudsmodern och Jesusbarnet i mitten, de tre konungarna, änglarna och herdarna, den tvivlande Josef, scenen med hjälpkvinnorna som tvättar Jesusbarnet samt stjärnan och strålarna från Guds himmel.

Avslutningsvis visas här ytterligare en armenisk miniatyr – av något yngre datum. Den finns i en kyrkohandbok från 1460. På 1300-talet utvecklades mer sofistikerade och elaborerade tekniker i miniatyrmåleriet. På 1400-talet utökades och förfinades färgskalan och kontrasterna förfinades alltmer. Kroppsanatomin blev även mer proportionerlig. Ett överflöd av guld glimmar i bilderna. Utformningen av skuggor och ansikten röjer en svag influens från väst.

Trots den stora skillnaden i utförandet av de båda miniatyrerna sinsemellan och den ryska ikonen är dock innehållet och budskapet detsamma i alla tre bilderna!

Margareta Attius Sohlman

Mer läsning

Annons