Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Majlis sköna värld & Johans nya marker

/

Annons

Vi recensenter är ju inte, som nästan alla gallerister/kuratorer tycks tro, beroende av att träffa konstnären för att bedöma en utställning. Till det har vi möjligen sett för mycket.

På Galleri K, dock, saknar jag henne, konstnären, Majlis Alm. Jag skulle ha velat fråga henne om hennes resor, alla möten och upptäckter, för det är väl det hon gjort den senaste tiden, rest, långt och mycket?

Redan på vernissagekortet syns att något har hänt, de alltid lika välmålade kvinnofigurerna och de tillrättalagda städerna, är uppbrutna och mer i villfarelse på ett skönt sätt, kaféborden är utbytta mot egyptiska tempelstolar, grändernas sirlighet mot dov växtlighet.

Det finns en lite förbryllad glädje, ett Almskt lugn, men likväl ett energiskt utblickande i utställningen, det går som en slinga av skratt genom detta och jag rivs lite av de där djurmänniskobilderna.

Att längta ut i världen, men kanske lika mycket hem, längta både framåt och bakåt. Människan som ödla som blir människa igen, enkelt lika mycket sammansatt – och vem liknar vem?

Det gör en intresserad. En uppbruten värld, men ändå som ett pussel, ett Majlispussel.

I Uppsala träffar jag inte heller konstnären, Johan Eldrot. Men vi har ju setts förr, en av hans tidiga målningar (intrikata tags på brandgul 70- talstapet) hänger i min hall.

Han var en av stans första spraybaserade målare som tog sitt måleri inomhus, jag minns en spontan, alldeles utmärkt utställning tillsammans med andra målande Johan:ar på en restaurang på Söder. Aldrig fick de tillträde till någon annan, bättre lokal i stan.

Nu har Johan Eldrot sin första separata utställning i Uppsala i stället, dit han flyttade och utövade steetart mer likt Klister-Peter (schabloner med budskap) i några år. I dag går han på konstakademien i Oslo.

Och borta är graffitins bildspråk, det har ersatts av eftertanke och svart humor och när jag står där mitt emellan mastodontmålningarna Exray I och II, en lek förmodar jag med engelskans ”x-ray” och betydelsen genomlysning, vilket Johans måleri i dag i mångt och mycket består av, tänker jag att det kanske alltid varit han ändå, mer underfundig och reflekterande, än jagad och spraysnabb.

På Villavägen sju visar han målningar, några intressanta teckningar och sammetslika c-prints, i en dov gråskala – när det inte är absolut svart.

Det är ett noga genomtänkt, skickligt uppbyggt måleri där plan läggs till plan men där ofta hus, byggnader, platser och positioner sätts i fokus – för att brytas upp av en totemmålad grindstolpe eller en knäböjande kostymklädd man utan ansikte. Lager på lager och en omvänd, drömsk känsla av foto, kanske film, i ”förklaringen” ser vi att inspirationen varit Andrei Tarkovskij.

Omtagningarnas skikt över skikt som Johan Eldrot låter skina igenom sitt måleri, inget nytt i det, men det var länge sen, om än någonsin, jag sett en sådan svarthet som här.

Den där ödsligheten som nästan står ut, det svartaste svarta som inte suger dig in utan snarare bildar ett eget ljus, en egen form utanför de obefintliga ramarna, fascinerande!

Jag får en känsla av Dick Bengtsson, det raspiga om än inte lackade, de instuckna, snabba schablonerna, de utskurna objekten – här är ”Exray I” en favorit med sin motvikt i något som liknar en jättelik rosa regndroppe eller en Barba- papaärtsäck! – timmerhuset och tallarna, målade i motljus. Eller lite åt Karin Mamma Andersson. Tallar, alltså, inte björkar, här och där som framkallade brottstycken bildar de panoramat. Framtvingade gör de sig till skulpturer, både lättare och svårare, i en berättelse som varken har början eller slut, söker ett slags begriplighet, men snarare vill förmedla än förstå.

Som i att jag vill visa, så här kan det kanske också vara.

Dags att släppa in en Johan Eldrot någonstans i Gävles fina utställningslokaler.

Skulle jag skriva om jag inte gjort det så många gånger förr...

Mer läsning

Annons