Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Målarkungen i helfigur

/
  • ”Hipp, hipp, hurra! Konstnärsfest på Skagen”, 1888. Kröyer fjärde man från vänster (Tavlan finns på Göteborgs konstmuseum).
  • ”Sommarkväll vid Skagen”, 1899. (Beskuren).

Annons

Nästa år är det 100 år sedan som Peder Severin Kröyer dog. I dag har han en självklar plats i den nordiska konsthistorien på samma sätt som när han vid sekelskiftet 1900 allmänt i Danmark kallades Målarkungen. Men när han dog stod han inte längre på toppen av sin förmåga, trots att han bara var 58 år. En svår sjukdom (förmodligen syfilis) hade brutit ner honom både mentalt och fysiskt. Han var helt blind på det ena ögat och såg mycket lite med det andra. Ändå målade han bara ett halvår före sin död ett märkvärdigt litet självporträtt som han gav sin mångårige vän, kollegan Michael Ancher.

Om Kröyer har det genom åren skrivits en hel del, men först nu föreligger på danska en biografi av konstvetaren och journalisten (Politiken) Peter Michael Hornung, som redan för 20 år sedan i en monografi tecknade ett 150-sidigt porträtt av målaren och nu bjuder oss 400 rikt illustrerade sidor i vad som på många sätt är en klassisk konstnärsbiografi byggd på stor kunskap om Kröyers tid i konsthistorien, såväl den danska och den nordiska som den europeiska.

Den heter kort och gott ”Peder Severin Kröyer” och förlaget är Palle Fogtdal (samme Fogtdal som var med och producerade Gredes spelfilm med Stellan Skarsgård som Kröyer).

Den norskfödde (i Stavanger) danske målaren var son till en fattig piga, en av fem systrar Gjesdahl, av vilka Elen Cecilie var hans biologiska mor och Bertha Cecilie hans adoptivmor. En av plitarna på Stavangers fattig- och sinnessjukhospital, där Peder Severin föddes, tog på sig faderskapet, men det är osäkert om han verkligen var far till barnet.

Gossen togs tidigt om hand av mostern och adoptivfadern, en berömd zoolog, som var den som upptäckte den unge pojkens talang för bildskapande och lät honom illustrera en vetenskaplig artikel om mikroskopiska parasiter, som pojken tecknade sedan han sett dem just i styvfaderns mikroskop. Zoologen Kröyer var för övrigt bror med den Hans Ernst Kröyer som skrev melodin till Danmarks nationalsång.

Kröyers förste konstlärare, Fredrik Ferdinand Holsted, var en av den Gävlefödde målaren August Jernbergs elever i Düsseldorf.

På Konstakademien blev Peder Severin Kröyer god och livslång vän med den två år yngre Laurits Tuxen, som följde med på resor ut i Europa och också dök upp i Skagen, även om han inte brukar räknas in i gruppen Skagenmålarna.

Efter avslutade akademistudier sommaren 1870 debuterade Kröyer 20 år gammal våren 1871 på Charlottenborg och fick tack vare sitt porträtt av barndomsvännen Frans Schwartz en lång rad beställningar. Under större delen av 1870-talet ägnade han vintertid sin kraft åt att måla porträtt av danskar som hade råd att beställa dem och på somrarna reste han runt i Danmark och målade lantarbetare, fiskare och olika typer av hantverkare i en tradition som var den Jernberg och hans düsseldorfare hade byggt upp. Sin första utlandsresa gjorde han till Sverige och Arildsläge i Skåne där han på Mor Cillas hotell levde med andra konstnärer ungefär som senare i Skagen. Bland de målare han träffade i Skåne fanns till exempel den Viggo Johansen som skulle bli en av hans vänner i Skagen.

I maj 1875 åkte Kröyer på en utbildningsresa till Tyskland, och Berlin blev den första storstad han mötte. Där kom han också i kontakt med det marinmåleri som Antonie Biel på sin tid bev så berömd för. Kröyer var helt betagen av hennes bilder från Östersjön och Nordsjön, precis som han stort beundrade Hans Holbein och Rubens på Pinakotheket i München. En senare mycket betydelsefull resa gjorde Kröyer till Paris, där Tuxen övertygade honom om att Léon Bonnat, en av de stora franska porträttmålarna, skulle kunna utveckla Kröyers konst. Det han lärde av Bonnat var enkelhet, helhet och stora format där ytorna tillät väldiga ljus- och skuggmassor.

Det var också hos Bonnat som Kröyer lärde sig det valörmåleri som senare blev ett av danskens adelsmärken. Resorna i Europa gick vidare till Italien och Spanien. I Spanien blev mötet med Velazquez konst helt omtumlande för Kröyer. Han gjorde också en hel del bilder genom åren med tydliga referenser till Velazquez. Bland annat lärde han sig av den spanske mästaren att hantera flera ljuskällor samtidigt i en målning.

Det var också i Paris som grunden lades till det livslånga intresse för rejäla fester som Kröyer gjorde till en viktg del av Skagenmålarnas somrar tillsammans. Jesu Syracks-orden grundades av Ernst Josephson och de som var med förutom Kröyer och Josephson, som blev mycket goda vänner, var till exempel Carl Larsson från Sverige, finlandssvensken Albert Edelfelt och den norske författaren Jonas Lie.

I fyra år varade utlandsvistelsen som ledde till att Kröyer belönades med medalj på Parissalongen 1881. Nu ville Kröyer bli för det realistiska måleriet vad Zola var för litteraturen.

Den 19 juni 1882 kom Peder Severin Kröyer första gången till Skagen.

Då hade redan Anna och Michael Ancher upptäckt den miljö som för så många Skagenmålare saknade motsvarighet. För Anna Ancher och hennes bröder var det hotell de ägde och drev i Skagen redan på väg att bli en symbol för hela området där Östersjön och Nordsjön möts längst upp på Jylland. Bröndums hotell, som finns kvar än i dag, bjöd också på en mycket speciell snaps som du fortfarande kan få där. I en av salarna finns många av de målningar som fick betala för många av konstnärernas snapsar då.

Till Skagen kom målare från hela Norden under de sista decennierna av 1800-talet och under 1900-talets första decennium. Störst och framgångsrikast av dem alla var Peder Severin Kröyer, som med sina stora beställningsarbeten och sina motljusbilder och månbelysta promenader från stranden i Skagen för alltid har skrivit in sig i den europeiska konsthistorien. För hela hans verk var musiken helt avgörande och han sa själv:

– Jag tror att det är musiken som får linjer och färger att vibrera.

Den som inte har känsla för musik kan inte heller vara en verklig konstnär.

När han hyllades på sin 55-årsdag spelade Carl Nielsen musik ur sin egen ”Mascarade” för födelsedagsbarnet Kröyer

Själv spelade han piano alldeles utmärkt och tänkte mot slutet av sitt liv – när synen svek honom – ägna sig åt en karriär som sångare.

Det hann han inte, men han hann med ett fint porträtt av den norske tonsättaren Grieg vid pianot med hustrun sjungande intill. Och när han inte arbetade gick Kröyer ofta på operan i Köpenhamn. Hans gigantiska ”Musik i ateljén” (179 x 206 centimeter), som ger oss en stor del av Köpenhamns musikaliska och litterära elit vid 1800-talets slut, är en ren hyllning till kammarmusiken. Det är också på en målning med musikaliskt motiv – ”En duett” – som Marie Triepcke, som blev fru Kröyer först och sedan fru Hugo Alfvén, första gången är modell åt den målare hon beundrade mer än någon annan, men till slut inte orkade leva med när hans syfilis undan för undan förstörde honom såväl fysiskt som mentalt.

I maj 1909 gjorde den då frånskilde Kröyer sin sista utlandsresa – till Venedigbiennalen dit han var specialinbjuden som en av sin samtids mest betydande målare. Ett halvår senare var han död.

Under mellankrigsåren brydde sig ingen längre om Kröyer och hans konst, men när ”Sommarafton på Skagens södra strand” 1978 blev den dittills dyraste målning som sålts i Danmark vände allt igen. Trots att han förblev norsk medborgare nästan hela livet dröjde det till 1992 innan den första Kröyerutställningen visades i Norge.

I dag är han lika självklar där som hos oss.

Och i Danmark har som sagt äntligen den första riktiga Kröyerbiografin publicerats.

Ulf Jönsson

Mer läsning

Annons