Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måleri i pandemins tid

/

Jana Bergenstråles upplackade hybrider av tuppar och människor imponerade på konstlinjens slututställning på Konstcentrum sist.

Annons

Storstilade, konsekventa. Referenserna – My Little Pony & Toy Story-firgurer – som sötelakt strössel i förgrunden.

På Majoo tar hon ett steg bakåt och betraktar det hon åstadkommit. En målare med ömma handleder men som står i ateljén 14 timmar om dygnet måste göra det ibland;)

Men måleriet är lika satt i motiven här som på KC och åsikterna börjar pyra: Åsikterna om nån annan. Falskt burrar de upp sig som tuppar, kacklar på och gal. Eller så sprider de sig som en pandemi.

Jana Bergenstråles spår in i surrealismen, drömmens öververkliga tillstånd, är självklart om inte helt spikrakt. När jag frågar henne ser hon lite förvånad ut. Men klart tänker man på en magisk Magritte i den underbara ”Katarina 1675”. Här är M:s ”Människosonen” (1964), mannen och äpplet, utbytt mot kläder som i knappklädd puffärm och kvinnans huvud som ett bowlingklot däröver. Målningen är gjord med en betydligt mindre underbar hänvisning till häxprocessernas pandemi.

Den stora oljan ”Jag är en sjukdom 1978” hänvisar till den homosexualitet som ända till 1978 ansågs som ”sjukdom” i vårt bildade samhälle. Ta en extra titt på händerna, lika frammejslade som hårt målade. Teckningen, vågar jag säga, har funnits i Jana Bergenstråles händer sen födelsen.

Mellan dessa nya, huvudlösa hybrider hennes pandemiska landskap som man, om man vill, kan se som en serie: Hur ett rykte bubblar upp, tar fart och växer sig starkt om inte sant, så småningom vattnas ur, krossas för att stilla dö. Vissa ger som bekant aldrig med sig.

Och mitt i en tid där vi förväntas eller bara väntar på att lägga ut allt om oss själva – och andra, står Jana Bergenstråles måleri som en stor, vacker fråga: Vad blir kvar?

Nästa påbörjade projekt för henne, hon som härstammar från Gävle dit hon alltid längtar, är flera fyra meter höga, utmärglade kvinnor. Ett inlägg i debatten kring ett sjukt kvinnoideal? Säkert.

Sanna Wikström

Mer läsning

Annons