Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måleri ur mörkrets hjärta

/

Den ena retade gallfeber på kulturministern när han taggade allt i hans väg, den andre slänger sig ner på E 18 och utför en dödsföraktande break dance. Möt NUG & Bäcklin, civilisationen och jorden, och en bunt målningar med en svärta som bara blänker mer ju svartare den blir.

Annons

En levande graffitilegend är i stan – och en stor breakdansare när det begav sig. Nu har båda gått vidare. Jag vågar skriva så för ett möte med NUG och Bäcklin på Centralgalleriet börjar med en målning som slår sig, gallerist Johan kämpar på med hammaren, och slutar i en nästan nattlig liveupptagning där NUG fäller upp luvan men Bäcklin visar vilket finlir svart konst kan vara.

Ja, NUG är den som utförde verket ”Territorial pissing” i en tunnelbanevagn i februari för fyra år sen, det verk som retade gallfeber på kulturministern, retade så till den grad att hon konstaterade att det inte var konst (!) och att all graffiti till sin natur är illegal. Fint med åsikter, ministern, men släng inte ut en hel konstgenre med badvattnet bara för att inte temperaturen passar.

Nej, jag undrar inte vad Adelsohn-Liljeroth skulle tycka om det som man nu visar på Centralgalleriet. Kanske skulle hon bli lika provocerad, ty detta hade inte kommit till om inte båda konstnärerna haft sin bakgrund i den farliga hip hop-kulturen.

NUG målade och Bäcklin break- dansade. Det är det första han gör här inne också, till NUGs smittande musik. ”Breaking E 18” heter verket och beskriver precis det, lika dramatiskt som med distan och ett ”break” där, mitt på den dubbelfiliga motorvägen. Man försäkrar att det inte var nån fara trots att långtradarna svischar förbi... ändå letar sig utsattheten, snabbheten, styrkan och kicken sig fram. Och envisheten. Min enda referens är när jag och lokale graffaren PEKE för några år sen klättrade under en viadukt för att fota målningar (som vi befarade snart skulle saneras) till ett reportage och stenarna började rulla under våra fötter och tut, tut där kom plötsligt tåget till Korsnäs...

Är det precis så när man försöker inta eller besvärja en plats? Känns jagningen i fötterna innan man börjar springa? I asfalten på E 18 finns en, av naturen, utskuren fyrkant där dansaren sätter fötter, armar, axlar, händer, huvud... För mig kombinerar videon den akrobatiska skicklighet som dansare – vara vilken genre det vill, ministern – måste äga och snabbheten målaren måste måtta när måleriet ska sättas utomhus. Sen är den rolig också.

I övriga verk på Centralgalleriet kan samma stilla intensitet spåras när Bäcklin och NUG febrilt ventilerar samtliga tekniker i den slitna plåten: Blyerts, elborr, sprayfärg, våtrumsspackel, högblanklackfärg, stålborste, spritpenna.

Svärtan är total, dödsblänket som i dödsracet som stundtals river ner ytan och välter objektet. Andra gånger NUGs snirklade, schablonliknande teckning och Bäcklins svirrande nattfjärilar. Då vilar något ödesmättat storslaget över de ristade plåtarna. Den stora centralt hängda målningen – vars titel de fortfarande skojtvistar om, men jag tror det blev Stubbdrag på försök – sätter ribban, svartrinnande fyller den en gråtande funktion i den uppspärrade rotvältan. Vi kan nästan dyka in där, med hjärtat.

Och vi blir varse den kamp som pågår i oss alla: Naturen vs kulturen, stiltjen vs bränderna.

Det är lite som temperamenten i de två konstnärerna. Olika konstellationer gjorde att de hittade varandra för några år sen och började arbeta ihop. Bäcklin har jag skrivit om på Centralgalleriet förr, när han ställde ut sina rysligt vackra, drabbande teckningar av insekters liv.

Men NUG, han ger ytterst sällan intervjuer. Därför pratar vi utan spelregler lika mycket om graffitins konservatism, den graffiti som inte utvecklas längre bland oskrivna lagar bland de målande och kvinnosynen som väl blivit bättre, som om den avsky som sitter i nolltoleransens blinda öga och maktens oförsonlighet – och älskar lite ointresset för vad konst ”är”, egentligen. NUG pratar mer snabbhet, minne och om den palett av uttryck där han vrakar och väljer för dagen, oavsett vem som tycker nåt: Konstvärlden eller graffitivärlden. Och om den oförstörbara, okränkbara energin utifrån, energin som alltid måste finnas där.

Och nej, jag frågar inte om ”Territorial pissing”, jag gillar inte att stämpla konstnärer.

Mer läsning

Annons