Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerkocken i ateljéns bildprakt

/

Under hela 2010 ställde Pär Kock inte ut en enda gång. Han målade istället. Målade och målade över. Gav efter för varje infall, så som han alltid gör – blir för tråkigt annars; kollar sen hur det blev. Om det blev bra. Målar annars över.

Annons

Men så bra det blev, kan jag intyga. Och så många bilder det har blivit i den nya utställningen i ateljén på Drottninggatan i Gävle. Ett slags kulor, bollar kanske är det nya i en del av verken. Han kombinerar dem, utsökt och noggrant utförda, nästan skira, eller sköra, med mer robusta, ruffa partier. Det blir storartade kontraster när bilden nästan skälver till.

Som vanligt är spännvidden stor mellan stilen, utförandet, motiven. Så att säga mellan bilderna. Det mest gracilt barocka kan stämma möte med ett slags surrealism i bilden intill. Abstrakta landskap bor granne med en hammare på väg att slå huvudet på spiken. Eller i alla fall skruven.

I en del bilder förefaller det vara fullt uppror, ett slags godmodigt slagsmål kanske mellan figurer och föremål människor och ting. En sorts rörelse förnimmer man hela tiden. Den behöver inte vara direkt utförd. Men i många bilder ser något ut att kunna hända närsomhelst. Lika mycket bortom bilden som inne i den.

Motiv återkommer från bild till bild. Ett glas, en flaska dyker upp än här än där. Signalerar något, gör att betraktaren känner sig hemma här.

Fastän valet av ”stil” och motiv kan vara så olika är alla verken, nu som alltid, Pär Kockska. Man känner alltid igen en Pär Kock. De stora verken, flera av dem visade han uppe i Färila för några år sen återkommer längst in i det han kallar ”Bonusrummet”. Där hänger bilderna, stora, centrala, mättade av innehåll med referenser till historien och religionen, och de hänger tätt, tätt.

Ett sådant mäktigt intryck de gör, att stå där omsluten av en bildprakt som sannerligen inte förgår, bara blir större, ju mer man ser den.

Och färgerna! Alltid dessa höga klara färger som man så intensivt förknippar med Pär Kock. Det sidenmatta blåa, de röda signalerna, det skogsgröna, det kadmiumgula, det skirt blåa som vårhimlarna över oss nu.

Ett måleri som när det är som bäst känns som livet i koncentrat. Ja, nästan större än så.

Mer läsning

Annons