Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med kärlek från Fukushima

/

Målarglädjen är total men vi kommer ändå katastrofen allt närmare. Sanna Wikström ser hur Carina Bodströms nya utställning nära välter Sandvikens Konsthall.

Annons

Myllrande. Det är Carina Bodströms bildvärld och ändå råder här något slags himmelsk – eller helvetisk – ordning.

I ett och ett halv år har hon arbetat fram den, ja, universella utställning som öppnar på Sandvikens konsthall i dag och sällan har jag sett henne så glad, så bekymrad, så undrande, så färdig.

Så...allt! Men framför allt finns här en helt oförställd skapandets glädje – omöjlig att gå förbi: Hon nästan välter konsthallen.

Ändå tar det, för mig, vid där den förra utställningen på Galleri K slutade. Åtminstone i första rummet, lite en Edens märkliga lustgård – som ni vet är allt ljuvligt märkligt och helt naturligt hos Carina Bodström – med ymnighetsblommor och djur i lustiga pälsar. Det finns något brännande Kahloskt, väntande mexikanskt över det här.

I fonden en lastångare mellan två vulkaner, eller berg.

Förra gången, på Galleri K, var det en Cadillac. Som kraschade in i en bergvägg, som körde i diket. Bakom ratten satt Döden själv, med ett tandlöst grin i sin döskalle och en cigg i den beniga näven – och den sorg som drabbat Carina Bodströms familj sköljde över utställningen.

Här är sorgen mer i periferin, indirekt men inträffar – träffar! – ändå.

Här berättas i målning efter målning om vägen som blev kvar och som för oss närmare katastrofe: Kärnverket som spårar ur.

Men den, vägen, går än så länge vindlande över Storlien mot Turkiet och till New York där konstnären begraver sig i ett bollhav av origamipapper.

Katastrofen inträffar förstås och de mönstertryckta papperen gör hon till kroppar på det alldeles enastående gäng – 24 st! – ”minis” som står som små, förbannade geishor ut ur väggen. Intill hängs porträttet av den japanska (?) kvinnan, läppstiftet lätt utsmetat.

Här finns Carina Bodströms styrka plötsligt i katastrofen – och lekfullheten. En lika skugglik som intrikat mix. Måste vi leka för att hantera jämmern och eländet?

Antagligen.

Fulregnet från Fukushima till trots.

Uppmuntran finns hos Bodström som de kittlande mellanrummen i massan målningar:

En svart babjuska här, ett allseende tallriksöga där, eller en hel grupp träsågade – ”2 tum 4, regelvirke” – naturfolksskulpturer där varje har ett latinskt namn med tillhörande attribut.

Exempel: Niveta som betyder snö har ett halsband av snöbollar, Navisia har ett skepp på huvudet. Allt bara för att hon hittade en bandsåg på Claes Olsson...

Men noll lek finns i den blyertstunna teckning som på flera stora målningar letar sig som askan ur jökulln eller vattnet i tsunamivågen eller osynligheten i de radioaktiva vindpustarna.

Man ryser lite i allt det rosa...

Och vad med allt det pastosa? undrar jag. Det fyller botten efter botten i målning på målning. Jag har aldrig sett den texturen hos Bodström förr.

Jo, Lennys Färg i Ockelbo sålde ut sitt konstnärsmaterial, hon köpte alla tuberna oljefärg.

Of course.

Det finns nog ingen mer oförställd konstnär än Carina Bodström. Och just nu ingen intressantare.

Mer läsning

Annons