Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Kriget kom till Hoo

/

Det finns ett rum, ett ganska stort sånt, längst in på Konstskolan, ett rum som kallas ”Labbet”.

Annons

Här är det meningen att en konstelev per vecka ska arbeta med något eget, få bottna och utforska.

En gång när jag intervjuade konstskolans rektor Jens Salander pratade vi om att de kanske borde öppna det där rummet för allmänheten, ett halvoffentligt ställe att prova verk på – jag tror nämligen att gävleborna i gemen är mycket mer intresserade av konstskolan än vad de kanske tror.

Nu har andraårseleven Peter Larsson öppnat rummet och fört in ”kriget” här. Kriget i det som slutat slåss och intensivt vittrats sönder, kriget i allt det som aggrar sig vidare strömförsett, lovande. Utgångspunken är utvecklingslinjen: Bondesamhället, Industrisamhället, It-samhället. Inspirationen är dokumentärfilmaren Godfrey Reggios Qatsi-trilogi (”qatsi” är ”liv” på Hopiindianernas språk), där ett slags civilisationskritik presenteras utan alltför tydlig udd – storslagna naturscener mot teknikgenomsyrad modernitet.

Peter Larsson gör lite tvärtom, han fokuserar och drar in oss mellan kontrahenterna, han porträtterar fallfärdig lada efter lada. Han mångdubblar tempot i molnens rörelse, gör dem till en framfart. Men i nästa scen griper ödsligheten in, inte en människa, inte en hund, inte ett rådjur.

Det är dubbelheten, den milda kollisionen som är nyckeln.

Här möter vi först en beslagkysst 1700-talsdörr, knappt ståbar får den luta sig lite mot fabrikstillverkad dito bakom, ändå finns här en stryktålighet knappt beskrivbar och ger en extra dimension till det självpatinerade.

Och det händer något med oss när vi kliver vidare in i det hus som Peter Larsson byggt av lastpallar och kartong. Tankarna går till äktsvensk fågelholk eller koja – och som knuttimrat!

Lurar det oss nästan.

Längst inne i trallhuset visas bilderna, filmen från hemorten Hoo by utanför Torsåker, projicerad på grövsta linneväv.

Det gör stillbilderna rörliga och måleriska – likt självlysande nationalromantiskt skymningsmåleri stundtals. Scenerna varvas och kommer allt närmare i dag, suggererar fram det slut då det blinkande samhället står där i all sin glans, filmat från ett militärt utkikstorn, krigets redskap. Över oss varvas Saties pausmusik med David Georgis programmerade. Vackra båda två.

Det slutar med att vi går in i skogen, vi ser samhället med dess blinkande ljus i ögonvrån, det skulle kunna vara en sjö med båtar på håll. Det har börjat snöa.

Fotnot: Öppet i dag, kl 10-16. Tillsammans med Konstloppis, där eleverna på Konstskolan säljer ”konst och gamla ägodelar” i skolans lokaler.

Och det händer något med oss när vi kliver vidare in i det hus som Peter Larsson byggt av lastpallar och kartong.

Mer läsning

Annons