Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När slutar ett sår blöda?

/

Det var när den gula färgen tog slut, mitt i natten dagen innan utställningen och tavlan skulle hängas som hon öppnade den röda tuben.

Annons

Det var 1999 och sen dess har hon inte stängt den – heller aldrig visat det röda som nu.

På Galleri Elixir bryter Malin Wikström ny mark och det är så skönt att se – för första gången en konstnär som relaterat till det omgivande. Reflekterat: Varför ställer jag ut just här?

Sjukhuskonst är ingen lätt match, kanske inte ens en egen ”genre”, och det finns inbyggt att det kan bli trubbel, krockar och ogillande, men lika ofta en ärlig önskan att förstå: Vad är lidande? Hur ställer vi vården i perspektiv till hela människan? Kan du visa mig dina ärr?

Och i grunden är Malin Wikströms utställning en tolkning av vad som händer i (sjuk)huset som omger den.

Rött som i blodets färg, regelrätta snitt i duken, komplicerade cellmönster som mänskliga videkissar, lika odelbara som intrikata virusteckningar, hårda suturer (kirurgens stygn) som man kunde känna dem på sig själv...

När slutar ett sår att blöda? Malin Wikström ställer i sina välgjorda verk frågan till mig gång på gång i Elixir. Hon har skapat en mycket angelägen utställning, i rätt tid på precis rätt plats.

På länsmuseets Kafé Rettig visas en annan sorts ”rött”, det är den armeniske konstnären Narek Aghajanyan – utbildad vid Konsthögskolan i Yerevan, som just nu tillsammans med hustru och ettåring väntar på uppehållstillstånd i en etta i Ljusne – som visar sitt hemland och nya land i stora roterande, formsäkra, expressiva målningar. Här finns ett nytt ljus.

Narek Aghajanyan: ”Att måla är mitt sätt att berätta. Egentligen är all min konst självbiografisk. Men i min nuvarande situation är figurativt avbildande ett hinder för det jag vill uttrycka.”

Mer läsning

Annons