Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peanuts!

/

Sanna Wikström saknar det mer dokumentära när konstfotografiet tar över i Sandvikens konsthall.

Annons

Ibland ligger överraskningen i en nöt. Som när man får pressfotot för Sandvikens fotobiennal och inte riktigt vet hur man ska reagera, från vad ÄR det för nåt, till hur gulligt som helst och i den bortre änden något filosofiskt som födelse och död i ett skal.

Men Susan Tham-Holst bild av ”Peanut” är det skönaste foto jag sett på länge. Det är ett foto som utan någon tvekan hittar rätt – så trygg, så upprymd, så sorgsen gör det mig och när jag dragit upp det som här intill inser jag att det finns en förbjuden antydan till hur mycket reklam som helst. Det gör ingenting, den är allt som händer med oss när vi ser fantastiska bilder. Vi går igång och vi tvekar. Vi kan aldrig värja oss.

Peanut drar igång den stora fotobiennal som öppnar den här helgen på Sandvikens konsthall. En jurybedömd utställning för fotografer födda eller verksamma i Gävleborgs län. Enväldig jury i år har konstnär Jöran Österman, Bergsjö, varit.

Det märks. Myllan och poesin som går igenom hans egen konst verkar också här. Det fungerar för det mesta, allt detta med något vagt, förgängligt över sig. Miljöer som kryper på oss. Men jag vill ha mer, eller i alla fall en antydan till något annat. Något rostfritt.

Fotot med sin utgångspunkt i bilden av människan och hennes villkor har alltid intresserat mig. Absolut mer än det uttalat undflyende, abstrakta. Där går jag hellre till måleriet. Iscensättningen, den mer teatrala idén, kan verka stå som motsats men börjar alltid i samma köttsliga villkor – det som fanns där innan försvinner ju aldrig. Därför har bilder ur det vardagliga, verkliga livet en sån odiskutabel plats.

Det är det vi dagligen jobbar med på en tidning och det är bara synd att inte fler tidningsfotografer finns med i ”konstsammanhang”.

Jag vet, det här är inte en separatutställning. Här finns inte ens något tema. Och här finns naturligtvis mer än Peanut, som Sune Liljevall som gör precis tvärtom det han brukar, bjuder in realismen i sin surrealistiska värld. Det är helt rätt, smakar mer. Och Maria Noréns parförhållanden ligger som egna i samtiden, Kirsi Seliverstow höjer sig, Åsa Forsman vet hur man lyfter in måleriet, Jolle Olsson iscensätter på mitt sätt och ja, Henrik Klingberg står för den färgsatta, dokumentära krigsskådeplatsen, hur vansinnigt det än kan låta. Det är bra.

I detta står trots allt en Peanut ut.

Peanut, kanske med ett tillfogat ”s” på slutet och som i engelskans absolut ingenting, något som inte är värt att ta på allvar. Att företaget sparar in på kaffemaskinen är ”peanuts”.

Ett barn ur en nöt kan vara naturens gång – liksom det kan vara precis allt.

Mer läsning

Annons