Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pestsmittad Gul

/

Det var ett tag sedan jag var på Elixir, desto roligare att man nu slår till med en riktig målare.

Annons

Jag vet att Ann-Margret Söderström har brottats med den lite knöliga utställningslokalen på sjukhuset. Konsten ska slåss med mycket här inne, spegelförsedda pokalskåp och snirklade möbler.

Man borde blåsa ut allt det där, vem det nu är som har ansvar för inventarierna här. In med konsten bara. Lita på att den räcker.

Det har Ann-Margret Söderströms måleri alltid varit ett alldeles lysande exempel på. Säkert kan hennes medvetna, kompromisslösa stil skrämma iväg några, men frälser oss andra.

På Elixir har hon i vanlig, sparsmakad stil valt bort.

Elva målningar och knappt det. I rummet möter vi gult, svart, grönt. De fem vita får man leta efter (bakom en pelare).

Kandinsky sa att färgen gul ”strävar mot åskådaren och strålar utåt över alla gränser”. I Mellanöstern ser man i första hand gult som sjukhusfärg.

Ann-Margret Söderströms gula målningar på sjukhusets Elixir blir både och.

Det gränslöst gula skriker sin färg över betraktaren och jag kan inte få bort pestsmittan, flaggan som hissas till sjöss på väg mot Strindbergs Skamsund, kärnkrafts- verkens strålande skyltar.

Dock inget Drömspelskt: Ann-Margret Söderströms färger är här kanske mer uppfordrande än jag någonsin sett dem.

Det är bra att bli väckt ibland.

Ann-Margret Söderströms konst är inte farlig, men den litar på sin betraktare.

Därför är hennes måleri inte självklart. Och alldeles precis just det.

Alldeles självklart. Märkligt det där.

Mer läsning

Annons