Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara, själv & självporträtt

/

Jag undrar hur mina tankar vandrar dagar som dessa. Sent i torsdagsnatten, grannarna har fest, sitter jag och låter teven gå, så plötsligt – Turns into stone! Men ”Fools Gold” från 1989. Jiiiises! The Stone Roses, så länge sen – och Ian Brown!

Annons

Han står nej, går det är det som är grejen, som han går genom vulkaniskt landskap, brittisk manchesteröken (fast det är egentligen Lanzarote) jäms med de andra och den videon (!) är så klassisk att jag hamnar på obestånd på soffmattan.

Men, tänker jag, som nyss återsett ljuvliga Lars Palm i Sandviken, det bångstyriga galleriet som helt rätt dyker upp lite här och då, det finns likheter i att bara gå och gå på. Man må ha skivbolagsgubbar eller utbildningschefer emot sig!

Och, tänker jag, där går Ian Brown (som han går!) i en tröja som skulle ha kunnat vara designad av Sara Lundberg.

En vit trolltrumma runt hans hals!

På underbara, alternativa fast jag knappt vågar skriva det slitna ordet Lars Palm återser jag henne, hon är en av alla dessa begåvade som sprungit ut från den nedlagda mode/designlinjen i Sandviken, en som bara fortsatt och fortsatt. Att åter undra när ska designeleverna ska få något slags erkännande som verkligen spelar roll, känns bara fånigt. Kommer vuxenutbildningschefen Magnus Höijer, CVLs rektor Mats Berglund och kommunens skolchef Göran Isberg att se Sara Lundbergs lika innovativa som genomarbetade utställning på Lars Palm? Bryr de sig ens om var Lars Palm ligger? Tror inte det.

Nåja.

Sara står själv – klart hon gör, jag tänker bara på alla de andra som skulle ha kunnat komma efter henne med lite pengar i fickorna, varför skulle de inte det? – och Sara kan både teckna, skriva, sy, göra konst, vad ni vill. För några år sedan gav GDs kulturredaktion henne för hennes ideella arbete med Galleri Lars Palm tidningens kulturpris, tillsammans med Bengt-Göran Berg på Galleri BGB i Hofors.

Själv bryr hon sig lite om vad man kallar det hon gör, hon bara gör. Särskild blir hon ändå. Plaggen som kan vara konst som kan bli plagg är det meningen att mänskliga skulpturer ska ikläda sig, eller är det just det som gör dem till ett slags skulpturer av bomull och ylle – skulpturala textilier? Ni märker hur jag håller på och att det inte går så bra, inga etiketter fäster på Lundbergs verk. Det råkar bli klädnader, eller det råkar bli projicerade självporträtt av klasskompisarna på modedesignutbildningen i Borås. det råkar bli en ohörd, utvikt slinga musik skickad mellan gamla vänner. Jo. För trots hantverksskickligheten finns här plats för skuggan.

Och som om inte det räckte är det lite som med kollektivet av stenrosor och den där individen Brown i mitt eget unga kollektiv...

På något sätt hänger det alltid samman. Den du är ensam i ditt plagg, och den du blir om ni går två i det, eller flera? Det blötvarma yllet som blandas med skenbart tuschbeständigt på tork. Väger det lika ”lätt” som självet, kollektionens eller kollektivets kärna?

Bara Sara vet.

Fotnot: Vernissage är det i dag kl 19. Då uppträder Rodna, Frank Morton och [krig], även galleriet kommer dras in i kvällens händelser. Rodna är ett popband från Göteborg, Frank Morton en singersongwriter från Sandviken och [krig] ett konstprojekt med bas i Sandviken.

Mer läsning

Annons