Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara-Vide själv, i symboler & skräck

/
  • Snyggaste utställningen: Sara-Vide Ericson på länsmuseet. Nedan: Målningarna Satan’s Feet & Nykränkt av det undermedvetna.

Sara-Vide Ericson gick ut Mejan 2009 och har sen dess visat sig som en av landets absolut intressantaste målare – och äntligen ställer länsmuseet ut henne! Sanna Wikström och Johanni Sandén kliver in i en värld av natur & kultur, (under)medvetande & myter.

Annons

Sanna Wikström:

Alltså, det är väl ändå på tiden att begåvade och halvlokala (uppvuxen utanför Bollnäs, boende utanför Tierp) Sara-Vide Ericson visas i vårt närområde. Det här kommer att öka länsmuseets usla besökssiffror, tror du inte?

Johanni Sandén:

Förhoppningsvis, speciellt med tanke på att några av Ericsons målningar i While Unconscious ”utspelar sig” i landskap runt omkring oss och som folk här kanske kan relatera till. Dock var det just naturen som berörde mig minst i den här utställningen. Tavlorna föreställande träd, rötter och stenar fick jag ingen direkt känsla av alls medan förekomsten av en människa på målningarna genast satte igång hjärnan och förmedlade mer hennes tankar om det omedvetna. Hur tänker du kring vad människa och natur betyder i den här utställningen?

Sanna W:

Bra fråga. Ständigt denna natur – och kultur. Eller som du säger människan, i samklang eller uppror. Först tänker jag att få skulle ro i land en titel som While Unconscious – och sen ställa oss mitt i det, landskapet. Jag håller med om människorna, de trådar som liksom trädens rötter osynliga under ytan, kanske nedgrävda, går mellan oss. Samtidigt kommer jag inte ifrån den där osedda naturen. Den här gången inte den hälsingska, välkända fonden, de blånande bergen och den kråmande älven, utan det karga, steniga Uppland med gropar och skrevor och köttiga hål. Sara-Vide Ericson tar sig an ämnet, måleriet, på ett helt annat sätt än tidigare. Då började hon i idén och den slöt sig med förtjänst kring måleriet, eller kanske tvärtom, och slutade i sina enskilda serier. Här öppnar hon, som hon ju berättade, efter ett slags skaparkris mot nåt annat. Det omedvetna, undermedvetna – och ändå medvetna. Absolut. Den belastade naturen som skimrande kärv kuliss eller scen till det vi försöker sätta ord på. Jag tror hon vet precis vad hon gör, vad tror du?

Johanni S:

Om hon vet vad hon gör, eller inte – alltså bara går på intuition – vågar jag inte spekulera i. Men de tavlor som, enligt henne, kommit sent i processen kände jag mindre för. Kanske hade hon börjat fundera för mycket vid det laget? Möjligen kunde jag se naturmotiven som ett slags andrum från de andra tavlorna med klara färger, skarpa detaljer och blanka ytor som gav en slags hyperrealistisk känsla. Hur kände du för ormarna? De förekom ju både i en av målningarna samt som skulptur mitt på golvet. Eftersom jag, precis som Ericson, är lite av en ormfobiker fick jag genast obehagskänslor. Själv beskrev hon ormmålningens symbolik med att man tar sig mod att gå igenom vissa passager i livet.

Sanna W:

En fin bild. Men just ormen känns för mig som en aningen för tydlig symbol, nåt man oftast drar fram när det ska drömtolkas. Men i och för sig också allmängiltig. Samtidigt tänkte jag på den dubbelhet som finns där. Både paradisorm och apoteksorm. Och den hon sågat ut ur ett enda träblock var supersnygg! Men mannen med ålarna – som jag först trodde var stöttor, se där dubbelheten igen!  – gav mig mer. Ålar eller ormar? Det är nåt med det där glatta, oberäkneliga. Det blir också i kontrast till Sara-Vide Ericsons mycket noggranna process innan det kraftfulla måleriet tar vid, hur hon iscensätter, letar platsen, fotar sig själv, letar rätt ljus, regisserar, kanske fotar igen. Jag älskar den afroditiska målningen Nykränkt av det undermedvetna, bara titeln, där hon reser sig som en blodröd gudinna ur havet – snacka om Botticellisk blinkning! Där det verkar som vågornas skum är griparmar som vill dra henne ner i djupet igen. Medusahårets ormar kanske? Här finns något mycket hotfullt, nästan skrämmande i den där gestalten. Ett slags piskande naturkraft i människan. Upplevde du hotet? Det okända, som inte nödvändigtvis måste vara behängt med myter, tyckte jag fanns i flera av målningarna.

Johanni S:

Jag kände absolut ett hot, och ett obehag, i nästan alla målningar. Men vad hotet bestod i var svårt för mig att avgöra, och jag gillade den osäkerheten. Kanske är det den naturkraften i människan som du skriver, att det känns som att människorna i tavlorna snart kommer att explodera. Samtidigt tar sig hotet uttryck på många olika sätt i den här utställningen. I Nykränkt av det undermedvetna får man just den känslan som Ericson också pratade om, viljan att strypa någon. Medan det i den väldigt annorlunda Trickster med sitt illavarslande motljus snarare handlar om en skräckfilmsmardröm som för tankarna till silhuetten av den vanställda serie- mördaren Freddy Krueger i Wes Cravens klassiker Terror på Elm Street från 1984. Över huvud taget kändes det som mycket i While Unconscious hade en filmisk kvalité där tavlorna rör sig i delvis samma undermedvetna drömlandskap som vissa av Andrej Tarkovskijs och David Lynchs filmer.

Sanna W:

Precis! Du hann före mig – filmiskt är det. Och när myten blir tillräckligt stark övergår den i något religiöst. Jag tänkte också på den här ”Satan’s Feet”, gestalten i de rosa mjukisbyxorna som på knä inför marken, en gammal tingsplats nära konstnärens hem, och den fruktandvärda blottan i de fint frammålade fotsulorna. En satanisk rit konstnären hörde om där man karvade i fötterna var upprinnelsen. Burr! En väntan på att vakna. En spelplats för det undermedvetna, drömmar och skräck. Sublimt är det, och starkt.

Mer läsning

Annons