Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt på smågallerierna

/

Smågallerierna spänner musklerna i helgen och slår till med hela tre sevärda utställningar.

Annons

Vi börjar på Galleri K som visar den i mitt tycke just nu intressantaste grafikern i trakten. Det är Christina Wannberg, som också är utbildad scenograf och från Sandviken men med kreativ bas hos Gävlegrafikerna, där hon ofta arbetat i emalj. Emaljen som vi sett oss lite trötta på ett tag nu, men hos Christina Wannberg känns den av någon anledning alltid som ny. Möjligheter och tillfälligheter, konstaterar hon själv.

Hon spar inte på färgen, lyckas fylla ytorna och ändå inte belamra uttrycket. Smalnar av det hela med uttänka former som högspänninsgledningarnas spindelvävsliknande styrka och livsfarliga sårbarhet.

Andra foton som hon här gör fantastiska ”serierutor” av, som berättar om kärlek, blod, död. Och ser vi inte en och annan konstnär (Jonte Nynäs) i grismask – hållandes korv i bröd (!) i verket ”To eat or not to eat” – överförd i den screenade rosa. Kontrasten är bländande. Man ryser men bilderna är fantastiskt välgjorda – och spännande.

På Galleri Majoo ett kärt återseende i Lisbeth Sjölins konst. Efter det konstruktiva, hus och vyer, och milda månansikten i pastell står vi här inför svärtan. Det känns renande. Drivna kolteckningar som nära omsluter sig själv, sin uttänkta rörelse. De vibrerar. Stengodset förenklade, ”tumtryckta” små ansikten med början i månansiktena, som här blir både skelettliknande fantomengrin och trubbiga Venus från Willendorf. De större rentav skönt översatta till reptiler med sina smala, allseende ögon. De bildar fort en liten grupp i gruppen.

I nästa rum de många månansiktena omvandlade, bearbetade och målade i ett eget fokus, ur ett alldeles eget (sakralt) ljus som sänker sig över rummet, över Lisbeth Sjölins hela konst.

På Galleri Rosa Huset är det i stället Noas Ark – eller rena djurparken! Här visar Aino Myllykangas sin kärlek och fascination inför djuren i myterna och överför det till konsten, som harens säregna ställning, fint porträtterad i en ”sommarhare” bland udda tecken. Men vi möter också egyptiska duvor (speciella i färgen) och en och annan bångstyrig, svensk kalv.

Den grafiska tekniken är en mix och ett möte mellan colografi och FPgravyr (fotopolymergravyr) och variationerna verkar oändliga i Aino Myllykangas händer.

I fönstret några fina, gipslika harskulpturer, de kommer nog att gå först.

Mer läsning

Annons