Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storviks store son

/

Annons

Han var den legendariske tidningstecknaren, ett skrå som knappt längre finns. Den snabba linjens man i DN:s spalter där motivet liksom fångades i flykten och det fladdrade runt kostymer och armar. Senare också de täta, svarta streckens man. En Birger Lundquistteckning känner man alltid igen, går inte att ta miste på. Hos Lundquist adlades reportagets tecknande till konst.

Birger Lundquist kom från vårt Storvik, föddes där den 21 oktober 1910. Han var son till verkmästaren Frans Lundkvist i dennes gifte med Ellen Holmkvist.

Familjen var konstnärligt lagd. En bror till Birger, skulptören Sven Lundqvist, är samme man som skapat monumentet ”Då och nu” (ibland kallad ”Folktalaren”) på Agötorget på Brynäs i Gävle. Även Birgers barn har valt den konstnärliga banan.

Fadern Frans tecknade mycket i sin ungdom, särskilt hästar. Birger kunde själv inte se en häst utan att ta till pennan. Han ville beskriva, undersöka dess rörelser. Det sägs att det sista han ritade på sjukhuset i mars 1952 var just hästar. Han dog den där vårmånaden i en njursjukdom, ännu inte 42 år gammal.

Efter realskolan i Storvik var det meningen att Birger skulle gå på Tekniska Institutet i Stockholm för att bli ingenjör. I stället gick han på en skola i croquis och redan 1929, ännu inte 20 år fyllda hade han fått in en teckning i Dagens Nyheter.

Det var den likaledes legendariske chefen på Namn och Nytt, den stränge Oscar Rydquist, som upptäckte Birger Lundquist. Inte så få uppvaktade tidningen med teckningar vid den här tiden, berättar Alf Henrikson, signaturen H, som kommit till DN strax före Birger, i en minnesteckning, publicerad i den vackra katalogen. Men ingen hade gjort ett sådant intryck:

”I någon mån berodde det väl på hans personliga charm som var förödande, men vi betraktade verkligen också hans bilder med beundran”.

Birger Lundquists uppgifter på DN blev omfattande, och han vara flitig. Tecknade jämt, till och med när han körde bil (!), kunde författaren och konstvetaren Bo Grandien berätta i en intressant föreläsning på Konstakademien härom onsdagen. Han tecknade mycket och kastade mycket innan han blev nöjd.

1937 gjorde Birger Lundquist sin första stora resa. Den gick med lastångare från Trelleborg till Tunis och en del platser längs Afrikas kust till Oran. På hemvägen besökte han Grekland, tog tåget genom Jugoslavien, Ungern och Tyskland. På nyåret 1938 var han åter i Stockholm.

Resan lärde honom mycket, också på det personliga planet. Teckningarna i tidningen var under 30-talet suveränt och elegant men blev nu mer direkt, mer levande.

Under fyrtiotalet får han allt mer att göra, blir berömd, får resa mycket. Han är i Paris och London, i all världens huvudstäder. Nu börjar också böcker komma med Birgers illustrationer. 1949 hela sex böcker.

”Paris ske pris” heter en med text av den elake Stig Ahlgren. Torsten Johnssons ”Mörk sång” med svart lyrik en annan, ”Vägen genom A” tillsammans med Alf Henrikson en tredje.

Lundquist samarbetade inte bara med Henrikson utan även med en annan legendarisk DN-medarbetare, den märklige Jolo, Jan Olof Olsson. Samarbetet bar frukt i böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Engelska mil” (1951).

Det har skrivit mycket om hur Birger Lundquist var som människa. Alf Henrikson talar om den ”förödande” charmen. Han verkar ha varit den födde gamängen, generös mot andra, en bohem som arbetade noggrant, intensivt, inte slarvade. Det såg kanske såg ut att gå med fart men det var ett arbete han utförde med stort tålamod.

Nisse Zetterberg har skildrat honom så här:

”Hans ögon var lika öppna, lika mottagliga för intryck, lika hungrigt naiva livet igenom, som när han kom ner från Storvik som pojke för att sluka all den konst som Stockholm bjöd. Jag vet ingen som varit mindre blaserad, som generösare tagit del av andras skapande, som också behöll födelseortens sätt att tala. Han tyckte om nästan alla människor och hade en lycklig förmåga att locka fram de bästa sidorna hos omgivningen. De riktigt utpräglade människorna, de som märkts av livet och arbetet betraktade han med vördnad, som ett slags livets egna konstverk, och han kunde med genialt sting hugga dem liksom i ett enda streck.

---

Det vi upplevde som lek, som varje dag lyste mot oss från tidningssidorna, var för tecknaren ett arbete av stundtals ohygglig tyngd.”

Nu lyser teckningarna i mängd mot oss från Konstakademiens väggar. Leken kvar, mödan anar vi inte, men vi ser det ”geniala stinget, hugget i ett enda streck”. Och så vi gläds över det storslagna jubileet för vår Storviksson i världen.

Mer läsning

Annons