Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sunes sällsamma världar

/

Annons

”Mellan sömnlöshet och mardröm” – en bra titel på en sällsam utställning där demonerna strider och upproren hela tiden upprepas. Precis så där som det kan vara i drömmen.

Inre, visionära världar som hos surrealisterna. Figurer, clowner som dyker upp på nytt, och på nytt. Fåglar vars skrin man nästan hör kretsar i skyn runt blinda hörntorn. Uppdukade är dödskallar och halvruttna bananer.

Döden syns varhelst jag går.

Det är läskiga bilder. Mardrömmar är läskiga och de bilder som kommer till en innan man somnar är sällan idyller.

Sune Liljevall är till vardags journalist på Arbetarbladet – sysslar med text, bild och layout. Hans specialområde, vinjournalistens, är glassigt värre. Man föreställer sig honom på vinprovningsodysséer året runt och man tänker avundsjukt: Han kan gott ha sina svartsyner, sina demoner att kämpa med, sin sömnlöshet i mörka nätter...

Men mer är det uppriktig beundran jag känner föra hans bilder. Han bygger upp de där världarna med foton, han tycks ha ett stort arkiv att hämta från. Gör dem som ett slags collage, eller säg iscensättningar, hans bilder är mycket scenografiska.

Han påpekar bestämt att bilderna ”INTE görs i photoshop, lika lite som en målande konstnär bilder skapas av oljefärger... tekniken är bara ett medel.”

Naturligtvis. Bilderna, konsten skapas av vår fantasi, inuti huvudet. Så sant.

Till 90 procent är det så i hans fall, anger Sune själv. Fem procent kamera, fem procent i datorn.

Rummen är sällsamma, skrev jag. Liksom djupa, ofta grottliknande, som kan ge bilderna ett hisnande djup, man sugs in i demonernas värld.

Han laborerar med färgerna. En svit med höstimpressioner – låter mycket mer oskyldigt än det är – bär på glödande röda löv, toner av ockra och beigt, och så dessa oroande figurer som tycks begära företräde i konstnärens drömska visioner

I andra sviter ser vi en mer silverne, grå-blå färgskala. Kyligare där, men inte mindre demoniskt.

Ett slags elegans finns här också, som i ”Måskvinnan” med sin omsorgsfullas komposition. Som vore det alldeles okej att svepa det hemska i vacker pose. Kanske en besvärjelse, en dödens ”gruvliga skönhet”.

Som allt konst som vetter åt det surrealistiska är Sune Liljevalls bilder ”litterära”. De bär på berättelser, kan ”tydas” om man vill – självfallet kan man avstå om man inte vill det.

Ofta är bilderna packade med motiv, symboler, som bär på mening, undertexter. Ibland finns direkta hänsyftningar redan i titeln. ”Den siste romantikern” till exempel.

Och ännu mer i ”Frälserskan (Tack, Leonardo)”. Parentesen anger vad det är fråga om. Da Vincis ”Nattvarden”. Men hos Liljevall är frälsaren vid det avlånga bordet en hon som tornar upp sig med änglavingar.

En stark bild, mycket medvetet iscensatt, med de medvetna blinkningarna mot Leonardo, konsthistorien och den bibliska historien.

”Självporträtt med rekvisita” – ett slags rädsla dämpad, eller kanske till och med betvingad med självironi.

Starka är också ”Munkens frestelser” (i tre versioner) och den skriande frustrerande hästen i ”Medan vi andra sover”, eller de utlämnade kropparna i ”Fåfängans pris”. Hästarna återkommer gärna förresten. Som i ”Expedition”.

Men så bygger så mycket på upprepningen. Det där som aldrig överger oss; ständigt söker upp oss, oroar oss, kräver oss på en förklaring.

Men vilken?

Det kan vi aldrig veta.

Det enda svar, eller förklaring, vi kan ge, är att ständigt göra bilder av det vi bär inom oss.

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.

Mer läsning

Annons