Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Timmarna med Riitta

/
  • Obeveklig. Riitta Tjöreryd ställer ut på Galleri K. Nedan: Landande änglar, teckning i rítkol.

Annons

Riitta Tjörneryds konst har aldrig varit för de som tvekar, hur många harar hon än plockat in – de hariga göre sig icke besvär!

Riitta Tjörneryds konstnärskap har alltid varit som en rasande relief intill dessa liknöjt väntande och verken alltid lika snygga som läskiga.

Otäcka, rentav, med en hantverkares exakta finish, minut för minut, hon väjer inte för det riskabla, inte för det känslomässiga, inte för det som engagerar och ansätter henne, timme efter timme – hon lyfter fram det.

Hon bryr sig inte om vad folk tycker, hennes konst står fri, år efter år, det är bara att vända timglaset...

Nu har hon, i det minsta utrymmet jag någonsin sett henne i, låtit alla himlens änglar nedstörta, rätt in i kulturen på Galleri K, det gör inget, Riitta Tjörneryd vet hur man skalar av en vägg, även om hon inte är nöjd med dagsljusfönstren, hennes konst behöver inget dagsljus, inga spotar. Då måste vi värja oss.

Det börjar i Hugo Simbergs odödliga målning ”Sårad ängel” från 1903 och slutar någonstans i ”evighetskulturen”, den vi lever och lär i. Riitta Tjörneryd hävdar att vi inget lärt, inget förstått, inget ångrat.

No matter what (culture).

Det är djärvt och nödvändigt och hon klär av mörkret men svärtan lyser, bottenlöst, inifrån. Som när ett kupat framgnuggat, fossillikt skelett bryter sig ur ritkolet, som när kupade vingar slår som vanvettiga vepor, som när en vattenfågel verkar för tung för att lyfta från ytan, vingpennorna sönderbrända, kylbalsam och klåda, fulla av skorpor, man bara måste på dem igen.

Landande änglar, må så vara i vidaste betydelse, bara Riitta Tjörneryd går i land med ett sånt ämne.

Mer läsning

Annons