Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två av de bästa på Tallbo!

/

En av de målningar, som egentligen är ett blandverk, som betytt mest för mina målerireferenser är Jens Salanders blå, stora ”Insomnia”, i centrum bland Länsmuseets nyförvärv.

Annons

Några år senare såg jag den röda ”systern” i ateljén på Vävaren, ”Katedral” ännu starkare, samma realistiska romantik som hos Victor Hugo, som lockade han ut sin ringare ur det röda.

I Tallbo är det precis som om Salander kallat detaljerna ut ur det stora, visst han har gått ner i format förr, samtidigt finns här ett slags nedplockat allvar – icke desto mindre allvarligt!

I närkamp med hans lika uppenbara som inbäddade bildvärld kan vi aldrig vila, hela tiden är det nåt som kliar i oss. I ett timmerstugerum i Tallbo blir det till en aldrig sinande tripp med maskiner & människor, ödslighet & gytter, död & skönhet.

Eller 18 mindre ”trippar”, det bländande kvinnoansiktet, trusten och det blånade vattnet som i ett slags Friedrichskt vemod vänder sig inåt – liksom utmärglade, mänskliga revor och Wittgensteinska drömcitat. Ser jag inte Fukushima, som en pendang till allt, raketbaser och de där liksom uttröttade, frätta färgerna som styr över alltihop. En nytillträdd chef nära mig sa häromdagen att bildkonsten aldrig är sig själv nog i dag. Salander har alltid varit ett bevis på det.

Samma känsla, den där dubbeltydigheten som så få kan hantera, balansera, finns hos Hjördis Johansson Becker som fortsätter rakt in i måleriet. Helt orädd är hon i Tallbo där hon till och med tar det in i grafiken, har hon gjort det förr?!

Den skorrande vitheten som jag älskar så mycket slår emot oss, ibland bär de ansiktet, kvinnoansiktet, flickans med rosett, och nåt får mig att relatera till den utsatthet som är satt i system, våldet, förorätterna, ja, förorättarna – vad gör vi med dem? Hur kan vi leva kvar i detta som skulle vara en familj?

Och hur får hon in detta i måleriet, tänker jag och blir plötsligt alldeles gråtmild över rubriken på utställningen: ”Det är något som jag vill berätta...”. Den tröstar mig.

Salander och Johansson Becker, så olika, så lika, är två av de absolut bästa vi har och på en armlängds avstånd.

Överraskar mig lite gör Konstskolestipendiaten Tim Dillner vars skulpturer jag inte kunde anamma alls på slututställningen på Konstcentrum, här hoppar jag över dem men beger mig med vällust in i hans kroki med tydlig edge.

På loftet finns Karin Siljeholm med ”brända infall”, för mig blir det bara keramikverkstad av alltihop vilket inte alls behöver vara fel men på ett sådant inarbetat och ändå exklusivt (bara tre gånger om året) utställningsställe som Tallbo borde inte säljbarheten regera.

Mer läsning

Annons