Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägen är målet – och måleriet

/
  • Utan titel. Ur Miriam Vikmans utställning ”Bygger upp och river ner” på Galleri Lars Palm.
  • Utan titel. Ur Miriam Vikmans utställning ”Bygger upp och river ner” på Galleri Lars Palm.
  • Utan titel. Ur Miriam Vikmans utställning ”Bygger upp och river ner” på Galleri Lars Palm.
  • Utan titel. Ur Miriam Vikmans utställning ”Bygger upp och river ner” på Galleri Lars Palm.
  • Utan titel. Ur Miriam Vikmans utställning ”Bygger upp och river ner” på Galleri Lars Palm.

En riktig murbräcka är den, Miriam Vikmans utställning på Lars Palm.

Annons

Hon går just nu sitt tredje år på Konstskolan i Gävle och senast jag såg henne, på konstskolans åk 2 slututställning på Konstcentrum, hade hon lika livligt som genomtänkt projicerat en galopperande häst+jockey över oljan. Det var både vackert och nymodigt, men definitivt inom ramarna.

Nu bryter hon upp dem, kastar dem all världens väg. På Lars Palm lever hennes konst i och genom rummet. Det är resultatet av den intensiva process som pågått i en vecka här där vägen är målet, är måleriet. Det gör sig plats och tar sig ut genom dörren och fortsätter där långt efter vi lämnat och mina tankar far iväg till det som inte hittar nån anledning alls att knökas in på galleri, det plötsliga, det informella, det spraybaserade...

Miriam Vikman bygger upp, flyttar, målar över, river itu och börjar om. När processen – hon beskriver den som att pendla mellan tillrättalagt och obstinat – är satt i verket är det inte intressant längre. Då kan det gjorda knyta an eller betyda någonting utanför sin början, konstnären och sammanhanget. Eller inte.

Ändå finns här det gedigna, upplyftande måleriet – och de lika slingrande som bläckplumpa teckningarna i ark efter ark – som en stomme, som ett Vikmanskt huvuddrag. Med detta sagt kommer båda utställningsrummen i rörelse, skaver skönt som eruptiva klippblock mot varandra, vare sig vi blir berättade konstnärens högst personliga, estetiska kommentarer eller ögonblicksbilder ur historien, såsom nästan i himmelen, från hennes hemort Koskullskulle, utanför Gällivare.

Det är omvälvande. Ändå finns här ett lugn, ett (ut)blickande öga i kaos. Miriam Vikman försöker säga oss något viktigt om oss själva, om världen runtomkring – ni vet, den som om inte bygger upp så bara börjar om hur mycket vi än river ner – och vi har bara att lyssna. Noga.

Mer läsning

Annons