Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vävningens musik och mystik

Annons

Vävning inspirerar inte bara hemslöjdare och lajvare. Operautbildade performanceartisten och musikern Lisa Hansson och tonsättaren och musikern Stefan Klaverdal drabbades båda när de hittade bortglömda vävstolar i sina hus på landet i Skåne.

Ingen av dem hade någon djupare relation till vävning, men Lisa hade gjort en stickperformance en gång och har alltid gillat gamla textilier. Stefan hittade rikt mönstrade vävar i opphämta på sin frus släktgård.

Idén till en vävopera växte fram.

Under researcharbetet hittade de inte bara textilier, vävstolar och redskap utan också berättelser om vävande kvinnor och vävningens livsformande, livsavgörande betydelse. Det blev ett musikdramatiskt verk om vävningens magi, dess ljud, rytm och historia. Efter premiären i Malmö i oktober har operan framförts i vävstugor, skolor och på festival.

I Sandvikens Konsthall ger de föreställningar för gymnasieelever och allmänhet. Synd att så få tog sig tid att se denna vackra, djupa och opretentiösa föreställning. Den skapar en lust till vävning, till hantverk, till att ge sig hän åt såväl vävningens meditativa rytm som berättelserna som går djupt ner i vår historia – och vårt språk. Vi påminns om uttryck som att tappa tråden, gå och knyta sig, fara som en skottspole.

Scenen (i före detta Studio Egenart) är klädd med opphämtavävarna. På golvet ligger trasmattor som Lisas mormor vävt. Vävramar, småvävstolar, drälltrissor, varptrådar, gobelinpinnar och skyttlar utgör dekor och musikinstrument, tillsammans med datorn. Den som både väver och utövar musik inser snart att båda hör ihop på magiskt vis. Här finns rytmen, förloppen, varpen kan ses som notlinjer eller strängar, väven kan liknas vid framväxande partitur. Den speciella närvaro och försjunkenhet som krävs vid utövandet liknar också varandra och det går att improvisera.

Föreställningen ger oss linneskåpets hela poesi: opphämta, munkabälte, flamskväv, twistsöm, vitbroderi, treflätade fransar, särkar, brudgumsskjortor... Lisas röst är stark men sjunker till en skör viskning som samplas till röstväv. En video projicerar åkningar och zoomningar i opphämtaväven invid den som hänger, samma mönster är stilla och i rörelse, fångas av Lisas ansikte och av varpar som hålls upp. Instruktionerna till uppknytning av väv blir en sång till svirrande ljud, med bestämda utrop (”Nickepinnarna!”) och lite noise. Vi möter Hanna som väver den vackraste hemgiften av alla men förblir ogift, eftersom fadern inte tycker att någon friare lever upp till det undersköna. Stilla spel på strängar, stilla knäpp på de små vävstolarnas varpar, på ukulelen som får trasväv runt strängarna, torra och klingande plockljud.

Tillsammans skapar de en meditativ stämning som mycket liknar den som uppstår när man väver. Och cittran som Lisa spelar med gobelinpinnar och skyttel liknar en vävstol, också den.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons