Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem får vara med? Och vem inte?

/
  • Konstnären Märta Tynell, bördig från Gävle, flyttade till Paris och impressionisterna på 1880-talet. Den här stranden i Trouville målade hon, precis som kollegan Monet före henne.
  • 1700-talskonstnären Ulrika Pasch var en av Sveriges förs­ta kvinnliga konstnärer. Humbla såg inte signaturen när han skulle välja bland Rettigs alla tavlor, och trodde att det var brodern, Lorens Pasch som hade målat. När tavlan rengjordes kom sanningen fram.
  • Johan Tobias Sergels självporträtt fanns, så länge konstnären levde, i hans privata ägo. Museivännerna köpte den direkt ur Sergels egen samling.
  • Grevinnan Margaretha Fredrika Brahes porträtt hängde en gång i tiden centralt i Villa Rettigs trapphall. Målningen av Georg Desmarée från 1723  tillhör museets dyrgripar. Desmarée målade den året innan han lämnade Sverige för gott . I Villa Rettig i Gävle var det en tung statusmarkör.
  • Stilleben av Amanda Sidwall. Tavlan kom som en del av den stora Klintbergska donationen när museet öppnades. Museets förste intendent, Philibert Humbla tog emot. Stilleben var annars något han helst undvek.
  • Konsten på länsmuseet är en del av vår identitet, säger Ted Chikasha.Gävle musei vänner är dagens stora mecenat. När museet insåg att det fattades en Karl Isakson, så köpte ”vännerna” en målning av Isakssons hand, av högsta kvalitet, i Danmark.
  • Den här tavlan kom som gåva till museet inför öppnandet 1940. Den skänktes av Egon Östlund, maskiningenjör bördig från Gävle, som var Halmstadsgruppens trygghet. Det var i hans bostad som gruppen en gång formerade sig. Det här är Axel Olsons ”Fantasi” från 1934.
  • Hanna Pauli är en av 1800-talets största kvinnliga konstnärer. Målningen från 1890, ultramodern då, är inköpt med bidrag från Museivännerna.
  • 1935 hade Karin Parrow en utställning i Gävle. Intendent Philibert Humbla recenserade i lokaltidningen. Han lyfte fram henen som en av de bästa Göteborgskoloristerna. Karin Parrow skänkte denna målning som en gåva till det museum som då var i vardande. Den räknas i dag som en av hennes mest intressanta målningar.

En konstsamling är ett levande samtal. De 300 tavlorna och skulpturerna på Länsmuseet Gävleborg viskar och ropar ibland högljutt till varandra. Tvärs genom väggarna, rakt över tidens svalg. Men vem får vara med? Och vem skickas bort till magasin och anonyma ­korridorer?

Annons

Ted Chikasha är intendent på Länsmuseet Gävleborg, med särskilt ansvar för konstsamlingen. När han kom till museet 2003 föll det snart på hans lyckliga lott att gå igenom den stora samlingen. Den var då utspridd på salar, magasin och över staden. Han hämtade hem, granskade, registrerade …

– … och plötsligt insåg jag att Gävle ägde en av landets främsta konstsamlingar.

Nu har insikten spritt sig över landet. Museet i Gävle har flyttat högt upp på rankninglistan över Sveriges mest intressanta.

De senaste åren har en avgörande förändring skett när det gäller museernas och konsthallarnas inställning till sina samlingar. Ett nytt intresse för sammanhang och inspirationer har uppstått.

– Att bara visa det bästa är inte intressant längre. I stället för ”mästerverksmuseum” handlar det om hela konstnärskap, om influenser och utvecklingar.

Samtidigt har forskarna på allvar börjat intressera sig för hur museichefer och andra makthavare påverkat vår syn på konsten. Vad har visats – och vad inte? Vad har köpts – och vad inte? Flera stora museer i Sverige har tvingats inse att de har betydande luckor, framför allt när det gäller konst av kvinnor.

– Det gäller också oss, tyvärr, säger Ted Chikasha. I våra kataloger kan man ana hur intendenterna har tänkt: Om kvinnor och män och deras konstnärliga verksamheter.

Berättelsen om konstsamlingen i Gävle är också en berättelse om en stad och dess invånare, om mentaliteter och synsätt.

De äldsta delarna av samlingen av svensk konst består mestadels av porträtt, det allra äldsta från cirka 1626. En gång hängde dessa ansikten på väggarna i adliga och högborgerliga hem. Där signalerade de kontakter, smak och förmåga att avläsa de sociala koderna.

– De rika hemmen fungerade som utställningssalar. Man umgicks kring konstverken, och ordnade regelrätta utställningar i olika lokaler. Det fanns uppenbarligen en konstelit i Gävle, redan på sena 1800-talet. På Gefle Konstförenings ”Exposition” 1862 ställdes det ut verk av till exempel Rembrandt och Poussin från enskilda konstvänners samlingar.

Många svenska städer byggde sina museer kring 1890, men i Gävle skulle det dröja ytterligare ett halvt sekel.

– Kanske var stadens självkänsla så stor att ett manifesterande konstinstitution inte behövdes, funderar han. Det är samtidigt som stadens identitet som stor Norrlandshamn börjar naggas i kanten som ambitionerna att bygga ett museum blir växer.

Det är donationerna från grosshandlarfamiljen Rettig som gör museet möjligt 1933. Hustrun Antonie har redan i sin livstid bestämt utformningen av huset, och det är i Rettigs bostäder som förste intendenten, Philibert Humbla, plockar ihop grunderna till det vi tittar på än i dag.

Han går igenom Rettigska palatset (där Stadsbiblioteket i dag ligger), Villa Rettig på Norrlandet och den stora paradlägenheten vid Humlegården i Stockholm. Det är sagt att han ska få ta med 1 000 föremål och tavlor. Det blir cirka 1 500 innan han är klar.

– Jag kan se honom framför mig, säger Ted Chikasha. Av hans anteckningar att döma har han haft bråttom. Sannolikt var det dålig belysning i rummen för Humbla urskiljer inte alltid dyrgriparna utan antecknar flera av dem som ”okänd konstnär”, fastän många av dem är signerade.

Det är lätt att fascineras av folkbildaren Humbla, rekryterad från Göteborg och den som med säkert spårsinne och god övertalningsförmåga fick både konstnärer och de välbärgade familjerna att med glädje skänka såväl konst som pengar till det nya Gävle museum.

Ted Chikasha skakar nästan omärkligt på huvudet:

– Tänk att hela hans liv fanns här, mitt i samlingarna. Tjänstebostaden låg här på bottenvåningen, också den full av konst. Humbla var en stor privat konstsamlare.

Philibert Humbla blev bara 56 år. Han avled på gatan, vid en busshållplats invid museet.

Han hann bygga upp en ansenlig samling, med nordisk profil. Han letade och köpte konst i Norge och såg till att en deposition av Helene Schjerfbeckmålningar kom till museet. Han fick chefen på Gefle porslinsfabrik, Waldemar Meyer att skänka en målning av finländaren Albert Edelfelt.

Ambitionerna var ofattbara. Det var ett litet nationalmuseum han byggde invid Gavleåns strand.

Men vad karakteriserar hans blick?

– Att han uppenbarligen inte gillade stilleben. Och att han hade koll.

Humbla hade ytterst goda kontakter med de Gävlefamiljer som var förmögna att stödja museet.

– Sa han att det behövdes en Pilo så skänktes det strax en Pilo.

Och hans blick för de kvinnliga konstnärerna?

– Den var säker. Han urskiljde kvalitet, oavsett vem som höll i penseln och såg till att många kvinnliga konstnärer blev representerade.

Men med tiden gick det som i de flesta konstinstitutioner: Kvinnorna skrevs ut – ur presentationen av samlingarna och ur konsthistorien.

Den stora glanstiden för Gävle museum är 1960- och 70-talen. Kring intendent Nils-Göran Hökby trängs många av tidens stora konstnärer. Alla vill ställa ut i staden. Och nästan alla får sälja ett verk till museet.

Utställningsverksamheten är enorm. Gävle museum är en av Sveriges främsta konsthallar under den här tiden.

Och de kvinnliga konstnärerna?

– Njae, Ted Chikasha drar lite på svaret.

– Hökby verkar inte ha varit så intresserad av dem. Han köper inte av Barbro Östlihn, inte heller Barbro Bäckström, inte Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman).

Under den här perioden flyttade dessutom de tidiga kvinnliga konstnärernas verk ut från museet. De deponerades bort – till landstinget, kommunen, kyrkan …

1978 får museet ett nytt uppdrag och blir länsmuseum, vilket tvingar fokus till nya frågor. Konsten drar sig undan, och så förblir det ända fram till det begynnande 2000-talet, då en ny intendent går igenom samlingarna än en gång.

– Det här huset var i Rettigs testamente tänkt som ett konstmuseum. Konsten är en del vår identitet, vår profil, och vår framtid, menar Ted Chikasha.

I dag är ekonomin trängre än på länge. Föreningen Gävle musei vänner ser till att samlingen med jämna mellanrum får ny energi. Museivännerna har funnits ända sedan i början av 1940-talet. Precis i dagarna är en ny liten dyrgrip på väg in i samlingarna. Än så länge hemlig, men uppenbarligen hett efterlängtad.

Och om intendenten själv får välja? Vad skulle han lägga fem extra miljoner på?

– Kvinnorna som saknas från 1960- och 70-talen. Och Eugene Jansson, Carl Fredrik Hill, Olle Olsson Hagalund, Olle Baertling, Eva Bonnier, Julia Beck…

Till slut hejdar han sig.

– Det här är ett arbete som aldrig någonsin blir klart.

Han ser helt nöjd ut.

Mer läsning

Annons