Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstkonsulterna har kommit för att stanna

I sin kulturspalt i GD den 2 januari tar kulturredaktör Gunilla Kindstrand upp frågan om museernas relation till frilansande curators och konstrådgivare inom den kommersiella konstvärlden.

Annons

Frågan är föranledd av Moderna museets utställning Turner, Monet, Twombly som curerats av den brittiska konsthistorikern och kommersielle konstrådgivaren Jeremy Lewison.

I dag är det mer regel än undantag att museer anlitar externa experter – curatorer, forskare, formgivare, ämnesexperter – till olika projekt. Världen vidgas och all kunskap finns inte inom museerna. Vid dessa samarbeten tillförs museerna kunskap och kompetens. Detta är positivt och effektivt. Vi lär oss samtidigt som arbetet utmynnar i ett konkret resultat för allmänheten.

Gunilla Kindstrand, liksom artikeln i Axess, lyfter fram att samarbetet med extern kompetens kan vara ett problem – om det kommersiella perspektivet får råda. Det är helt sant. I fallet med länsmuseets nu pågående utställning med konstnärerna Staffan Hallström och Asmund Arle är utställningsidén och valet av konstnärer helt och hållet museets egen. Den frilansande curatorn Niclas Östlind anlitades sedan som extern curator för att tillsammans med länsmuseets intendent utveckla frågeställningarna och för att skriva en text i katalogen. Att låna in konstverk från både statliga och kommunala museer samt privatpersoner vid en utställningsproduktion som Hallström-Arle är heller inget påhitt av Östlind – så har länsmuseet gjort i decennier.

Vi är medvetna om att Niclas Östlind också, tillsammans med två personer, driver företaget Konsthandeln sedan 2010. De konstnärer, främst inom foto, som förmedlas via Konsthandeln, finns varken representerade i länsmuseets samling eller i utställningen Hallström-Arle. Både Niclas Östlind och länsmuseet är noga med att särskilja rollerna.

Niclas Östlind är också forskare och kommer 2014 att doktorera vid Högskolan för fotografi vid Göteborgs universitet. Sedan 2009 har vi återkommande samtal med Niclas Östlind om hur länsmuseet kan utveckla både konstsamlingen och kommunikationen kring den, en ständig kompetensutveckling som vi anser mycket värdefull.

Länsmuseets personal har ett stort kunnande men ingen kan allt. Ständig kompetenshöjning är av stor vikt. Och de frilansande curatorerna är här för att stanna. De är en ny och välutbildad yrkesgrupp i kultur- och konstsektorn. Många museer borde oftare anlita kompetens utifrån för att utveckla sitt kunnande, liksom vi på museerna ska dela med oss av den kunskap vi de facto besitter.

Vilken organisation eller företag stänger dörren för ny kunskap? Med vår utställningsserie ”Moderna klassiker i nytt ljus”, i vilken Hallström-Arle ingår, vill vi lyfta fram ny kunskap om och nya upplevelser av de valda konstnärerna. Att syftet med utställningsserien skulle vara ett försök att höja det ekonomiska värdet på de konstnärers verk som vi ställer ut är helt felaktigt och inte länsmuseets uppdrag. Men en diskussion om dagens kulturaktörers olika roller är verkligen välkommen då mycket förändras – och det fort. Varken museerna, auktionshusen eller galleristerna med fler aktörer har i dag själv monopol på allt kunnande i kultursektorn. Välavvägda samarbeten sker redan nu och kommer med stor sannolikhet att öka.

Kristina Lindkvist

1:e intendent, utställningschef på Länsmuseet Gävleborg

Svar:

Det är förvånande att 1:e intendenten tar så lätt på att våra offentliga institutioner är på väg att bli plattformar för konstkonsulternas komplexa företagande. För mig handlar den här diskussionen framför allt om publikens förtroende för att museernas urval sker med allmänhetens (och inte konstmarknadens) bästa för ögonen. För att göra frågan tydligare kan vi ta exemplet Dick Beer. Östlind fungerade nyligen som curator på Hälsinglands museum och valde då att exponera Dick Beer. Museet hade då ingen aning om att Östlind dessförinnan knutits till försäljningen/förmedlingen av Beers verk, via en privat konsthandel.

Vid en publikkväll på länsmuseet i höstas offentliggjordes ett nytt samarbete mellan Länsmuseet och Konstcentrum, via just Niclas Östlind. Jag undrar om det verkligen är klokt att ge en och samma konsultinflytande på tre av länets största institutioner på en och samma säsong? Jag tror att konstlivet just nu skulle må bra av ett mindre ängsligt, och mera självständigt tänkande.

Gunilla Kindstrand

Mer läsning

Annons