Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kostsam vägtill världsarv

/

I mer än ett decennium har de jobbat och lobbat, ­pratat och tjatat. Men det allra svåraste har de framför sig. Det handlar om världsarvsivrarna i Gävleborg.

Annons

Hur ska världens nyaste världsarv, Gävleborgs hälsingegårdar, bli något annat än ännu ett utslätat mål på den redan överfyllda turistkartan?

Under 1990-talet skaffade sig Sverige ett tiotal världsarv, bland annat hansestaden Visby, naturlandskapet Laponia och örlogsstaden Karlskrona, Sedan dess har debatten och kunskapen kring tanken om att något ska ”garanteras skydd och vård för all framtid” tagit fart ordentligt. För att tala klartext: ett världsarv är inte alls lika självklart i dag som det var då.

En vanlig missuppfattning är att ett världsarvsobjekt kommer upp på listan efter en objektiv värdering av utomstående experter. Men så är det inte alls. Det är i stället upp till varje land att lyfta fram det som nationellt anses värt att skydda. Det går alltså inte att säga att t ex Grimetons radiostation i Varberg (världsarv 2004) är lika mycket värd som t ex Egyptens pyramider (världsarv 1979).

Vägen till Unescos världsarvskommitté är lång och kostsam och kräver de rätta kontakterna. Det är en av anledningarna till att nära hälften av världens cirka 900 världsarv ligger i Europa.

En välformulerad (och rolig) kritiker av världsarvstanken är professor Owe Ronström. Han har närstuderat vad som hände med Visby när staden frystes in i medeltiden. Ronström har i flera böcker beskrivit hur vardagen i Visby tvingades att ta på en sorts medeltidskappa för att passa turisternas förväntningar. Till och med gatlyktorna kläddes med utsirade gummisocklar för att se allmänt ”forntida” ut. När bostadshusen ökade i värde flyttade gutarna ut och stockholmarna in.

Under lång tid bodde jag mitt i hälsingegårdslandet och var en av dem som debatterade vurmarnas hantering av historien. Det var en sorgligt förenklad bild av världen de lanserade. När jag nu scannar igenom de lobbytexter som publicerats genom åren framträder ett raffinerat scenbyte:

In på den historiska scenen kliver de som konsekvent kallas ”de stolta bönderna”. De är rika, självmedvetna, högresta, dräktklädda. Alla tycks de ha ett (faktiskt) extraordinärt intresse för heminredning.

Ut ur bilden går kvinnorna, barnen, fattigdomen, konflikterna.

Eller som agrarhistorikern Janken Myrdal rakt på sak sagt det: Varför talar ni aldrig om alla dem som slet ihop det välstånd som är förutsättningen för de praktfulla gårdarna?

Sedan hälsingegårdsprojektet föddes för femton år sedan har inriktningen ändrats för att passa Unescos världsarvskommitté. Bara sju av de cirka tusen hälsingegårdarna ingår i arvet. De sju har särskilt praktfulla inredningar. Fortfarande saknar satsningen en gedigen forskningsanknytning och en anständig diskussion om klass och genus. Likaså tycks den sakna kontakt med det senaste decenniets idéer om det västerländska samhällets plats och ansvar i det globala sammanhanget.

Om världsarvet hälsingegårdar kan spränga sin trånga ram och koppla upp historien till nutiden – ja, då, men först då, är också jag beredd att säga grattis till oss alla i Gävleborg för att vi har fått ett alldeles eget världsarv.

Mer läsning

Annons