Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krig och försoning

/

Annons

På slingrande vägar lämnade vi skogarna kring Sordavala (finska Sortavala), där Elias Lönnrot vandrat 1828 med bössa på axeln, ränsel på ryggen, flöjt i handen och hundra rubel på fickan för att samla folkdikter till finska nationaleposet Kalevala. Under vår bussfärd mot Petrozavodsk var det förflutna hela tiden närvarande. "Impilahti", utbrast någon igenkännande vid åsynen av en vägskylt till en by, varifrån en släkting tvingats fly på 1940-talet.

Vid Koirinoja vägkorsning, några mil öster om Sordavala, avtäcktes år 2000 ett märkligt krigsminnesmärke - två sammansmälta kvinnogestalter i ett sorgekors (murheen risti). Några kilometer därifrån hade de finska trupperna vid Lemetti långsamt malt ner en rysk division under vinterkriget. I striderna i Ladoga-Karelen stupade under några vintermånader 35 000 ryssar och 5 000 finländare. Den ryska och finska texten på en sten vid korset kan fritt översättas:
1939-1940
Ryssland och Finland, två systrar.
Finland och Ryssland, två mödrar.
Nu reser de ett gemensamt sorgekors.
De vilar i varandras armar och
deras händer är förenade i en önskan.
Att kärleken segrar.
Det beror på var och en av oss.

I förhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1939 hade den finska regeringen vägrat tillmötesgå kraven på justering av gränsen på Karelska näset och utarrendering av Hangö som militärbas. Sett från rysk horisont låg gränsen för nära Leningrad. Ryssarna befarade ett eventuellt tyskt angrepp genom Finland. Finländarna å sin sida fruktade att hela landet skulle ockuperas om man nu gav vika. De senare farhågorna var inte obefogade. Den ryske utrikesministern Molotov riktade i november 1940 en förfrågan till Hitler om Röda armén kunde slutföra sin invasion av Finland.

Finland hade bjudit segt motstånd i vinterkriget, vunnit starka sympatier i väst men förlorat Karelen med Viborg. I fortsättningskriget avsåg Finland återta förlorade områden. Men förhoppningarna sträckte sig längre än så. President Risto Ryti beordrade geografen Väinö Auer och historikern Eino Jutikkala att planera ett Storfinland där östgränsen skulle kunna gå ända vid Uralbergen. Deras verk "Finnlands Lebensraum" trycktes i Helsingfors av ett tyskt förlag. Finland förklarade att man förde ett eget krig mot Sovjetunionen. Men - som docent Risto Nurmela vid Åbo akademi påpekar - när man inlåter sig med en brottslig regim (Hitler), kan man inte undgå att få blod på händerna. I direktiv den 8 juli 1941 inför erövringen av Fjärrkarelen påbjöd överbefälhavaren Gustaf Mannerheim att den ryska befolkningen skulle förpassas till koncentrationsläger. Avsikten var att samla befolkningen av rysk härstamning i väntan på transport till Sovjetunionen efter kriget.

Vår bild av vinterkriget och fortsättningskriget har starkt präglats av Väinö Linnas bok "Okänd soldat", som skildrar en finsk kulsprutepluton under fortsättningskriget, och filmatiseringar av boken. En kamp mellan David och Goliat där de finska soldaterna, underlägsna i antal och beväpning, med heroiskt mod tillfogar fienden allvarliga förluster och lyckas bevara landets självständighet. Finlands armé förmådde hindra Röda armén att utföra Stalins order att jämna vägen till Helsingfors. Ingen annan småstat gjorde något liknande. Men priset var högt. Enligt professor Henrik Meinander (Finlands historia, tredje uppl. 2007) miste 94 000 finländare livet under vinterkriget och fortsättningskriget. Våra sympatier har legat hos Finland och den finska soldaten. Finsk handlingskraft har väckt vår beundran. Genom att ge 425 000 flyktingar nya hem och dräglig försörjning har "Finland inom sina nya gränser erövrat Karelens åkrar åter".

Debatten om de mörka sidorna i finsk politik och krigföring tog fart 2003 då journalisten Elina Sana utgav boken "Luovutetut" (De utlämnade), vari hon detaljerat beskriver hur Finland lämnade ut 2 800 ryska krigsfångar och även finska kommunister till Tyskland under perioden 1941-1944. Av fångarna var ett sjuttiotal judar. (Däremot utlämnade aldrig Finland några av sina egna judiska medborgare.) Boken blev en utlösande faktor för finsk självrannsakan, även om Sanas forskning egentligen inte var ny. Men reaktionerna på boken tydde på att Finland inte varit redo att erkänna problemen med samarbetet med nazisterna.

Den finska erövringen av Fjärrkarelen under fortsättningskriget hade fullbordats på några månader och huvudstaden Petrozavodsk bytt namn till finska Äänislinna. 24 000 ryssar fängslades i koncentrationsläger. I lägren i Äänislinna dog 3 000 personer under 1942 av svält och sjukdomar, främst barn och åldringar. Efter 1942 förbättrades livsmedelsförsörjningen, massdöden upphörde och Finland slutade att kalla lägren för koncentrationsläger. Förhållandena behandlas i en nyutkommen bok av historieforskaren Osmo Hyytiä om finska Östkarelen 1941-1944: "Helmi Suomen maakuntien joukossa" (Pärlan bland finska landskap).

Än värre var situationen för de ryska krigsfångarna. Hösten 1941 tog de finska trupperna 69 000 fångar. 64 000 hamnade i fångläger och det fanns varken kapacitet eller vilja att ta hand om dem. 19 000 eller 30 % dog på grund av dålig mat, usla hygieniska förhållanden och brutal behandling med piskstraff för minsta förseelse. Vissa av fångarna tvingades utföra hårt kroppsarbete. Cirka 1 000 fångar sköts av finska soldater. (Som jämförelse kan nämnas att drygt 12 000 röda fångar dog sommaren och hösten 1918 av umbäranden i den s.k. fånglägerkatastrofen efter finska inbördeskriget).

En annan känslig fråga är ingermanlänningarna - en med finnarna besläktad folkgrupp i Leningradregionen - som evakuerades till Finland genom tysk försorg under kriget. Många ingermanlänningar stred på finsk sida mot ryssarna. Efter freden skickades alla 55 000 tillbaka. Nästan alla deporterades.

Den finlandssvenske författaren Jarl Hemmer hade 1931 i den prisbelönade kristna idéromanen "En man och hans samvete" skrivit om ett fångläger på Sveaborg 1918, där i rysk anda ett självpåtaget lidande ses som enda vägen till sanning och frid (jfr Dostojevskijs "Brott och straff"). Nu handlar det om en nation och dess samvete. Sanas bok och en förfrågan från Simon Wiesenthalcentret i USA fick den finska regeringen att ge Riksarkivet i uppgift att utforska bl.a. krigsfångarnas dödlighet och utlämnande av personer till Tyskland och Sovjetunionen, se närmare www.narc.fi. Förutom ingermanlänningarna utlämnades 2 500 tyska soldater till Sovjetunionen, de flesta tillfångatagna då de finska trupperna tvingades driva ut tyskarna från Lappland.

De mörka kapitlen är kanske inte förvånande. Krig förråar och är alltid förenat med handlingar som inte tål dagsljuset. Sorgekorset vid Koirinoja har rests i insikten om båda sidors skuld. Då den finska krigsmakten drog sig tillbaka i juni 1944 från Äänislinna, delade armén ut mat till lokalbefolkningen för två veckor – en i krigshistorien ovanlig handling, låt vara att Finland insåg att kriget var förlorat och dagen skulle komma då man blev utlämnad till fiendens goda vilja. Min svärfar – berättar min hustru – delade under vakttjänstgöring sin brödranson med ryska krigsfångar. Stig Dagerman skulle senare skriva några av de vackraste raderna i svensk poesi:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Tomas Attorps

Mer läsning

Annons