Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Ekenberg: Bråk och jubel när kulturåret i Gästrikland summeras

Årskrönika: Ett år har gått i Gästriklands kulturliv. Kulturredaktör Kristian Ekenberg blickar tillbaka på höjdpunkter och lågvattenmärken under 2017.

Annons

Året inleddes med bråk. Alliansens kulturpolitik i Gävle fick kulturdebattörer, undertecknad inkluderad, att fräsa i spalterna. Kultur- och fritidsnämndens ordförande Martina Kyngäs (KD) var den som fick höra att hon hade en bristande, eller rentav obefintlig, kultursyn när kulturen reducerades till en hobby bland andra, med de offentliga insatserna främst riktade mot ungdomar.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Det kan bli hårda ord i debatten, men när Martina Kyngäs och jag möttes i ett samtal arrangerat av närradion var tonen mildare, mer inriktad på att hitta gemensam mark.

Något som kan illustrera ett av samtidens stora gissel – det anonyma näthatet, när den ansiktslösa debatten gör att tonen hårdnar och ruttnar. Om alla nätets debattörer och skrivbordskrigare var tvungna att först småprata och fika i en liten närradiostudio, skulle de värsta avarterna rensas bort av sig själv.

Vilket inte betyder att vi får bli mesiga i vår kritiska granskning. Ett idiotiskt förslag måste kunna kallas idiotiskt, som när Kyngäs KD-kompisar Jan Myléus och Lili André skrev en debattartikel om att göra graffitiväggen vid Länsmuseet till en ”kärleksvägg” befriad från angrepp på polisen.

Läs mer: Farligt om polisen fredas från kritik

Någon annan tyckte att min kommenterande text om ett stadsmuseum i Gävle osade av förakt när jag betackade mig för amatörinsatser och guldramar. Medan en annan mejlare tvärtom gav bifall. Sådan respons gör en krönikör lättad. Att enbart bli idiotförklarad – som Staffan Heimerson blev efter sin märkliga #Metoo-krönika i Aftonbladet – av läsarna bör ge krönikören anledning till självrannsakan, medan enbart hejarop förmodligen signalerar att öppna dörrar har slagits in.

De numera blixtsnabba verktygen att kommunicera via mejl eller i sociala medier ger dock en skev bild av hur opinionen ser ut. De som är nöjda tiger och har bättre saker för sig, medan andra, som tidigare muttrat för sig själv under tidningsläsningen, nu har alla möjligheter att vädra sitt ressentiment.

Kalle Zerpe spelade kränkt mullvad.

Ett slags kommentar till denna samhällsutveckling gav Kalle Zerpe i Skottes Musikteaters ”Den lilla mullvaden som ville veta vem som hade bajsat på hans huvud”, där han spelade en mullvad med en bajskorv på huvudet som mycket förorättad kräver att någon ska ta ansvar för sin skit.

***

Kalle Zerpes mullvad var bara en av många fina teaterinsatser under 2017. Folkteatern har profilerat sig mot hbtq-frågor, med särskild inriktning på landsbygd, genom föreställningar som ”Transaktion” och ”Landet inuti”, där den förra också gav dem pris på årets Gävle Pride. Ett par andra kära scenkonstminnen från året, lokalproducerade sådana, var ”Tårarnas tvätteri” på Myre teater och ”The Grand lady” i Sandviken. Den senare belönades med Gefle Dagblads kulturpris för ett par veckor sedan, så jag ska inte orda mer om den. Däremot kan det vara värt att ägna några ord åt två andra teaterproduktioner som pristagarna Jessica Andersson och Viktor Ståhl har varit drivande i. ”Stigman Sote” i Axmar bruk och ”Stålfjäder och sidenband” i Högbo. Två exempel på en sällsynt blomma i Gästriklands kulturliv: Sommarteatern. I närliggande landskap som Dalarna och Hälsingland är sommaren årstiden som kulturlivet lever upp, medan det i Gästrikland går ner på sparlåga. Att det finns initiativ som vill ändra på detta lovar gott.

***

2017 förde också med sig ett par uppskjutna invigningar. Att Länsmuseet har varit saknat visade det intresse som nyinvigningen föranledde, både från nyfikna besökare under öppningsdagen men också från röster på insändarsidor och i sociala medier som beklagade sig över att Gävles sjöfartshistoria har fått en minskad betydelse i museet och att Gävles roll i stort har reducerats till förmån för övriga länet.

En annan uppskjuten invigning var den av konstnären Apolonija Šušteršičs projekt ”Grannar och medborgare” vid Gavlehov. Hennes försök att på auktion ropa in det ufo-liknande Futuro-huset blev en följetong i lokala medier. Tyvärr hade ufot behövts och det fanns liksom ett gapande hål efter det i de spridda delarna som tillsammans bildar ”Grannar och medborgare”. Att Gävles berömda äppelträd till slut höggs ner under året, gav dock de äppelträd som ympats från Sofiaparkens träd verket en funktion som minnesbärare.

Läs mer: Allt om "Grannar och medborgare"

Här ska det växa äppelträd.

Ett slags nyinvigning kan man också säga att Konstcentrum har fått, efter att verksamheten stapplat fram i chocken efter att den tidigare ledningen plötsligt fick lämna. Men med höstens utställning med Anastasia Ax ser det ut som om Konstcentrum är på rätt väg igen.

***

När jag bläddrar mig tillbaka genom året, kan jag konstatera att det finns mycket att glädja sig åt i Gävles och Gästriklands kulturliv. Det är så lätt att det tråkiga skymmer, som exempelvis att energin i allt snabbare takt tycks rinna ur det konstliv som existerar utanför institutionerna. Nu senast var det Konstra i Gamla Gefle som inte längre orkade att streta fram i motvind.

Länsmuseet återinvigdes.

Bara en sådan sak som att vi under hösten har kunnat se ett spännande konstnärskap som Knutte Westers (på Länsmuseet, pågår till 7/1) är fantastiskt. Eller att vi har en författare som Anna Jörgensdotter som kan ge det i skönlitteraturen sorgligt förbisedda Gävle upprättelse. Alla som har minsta intresse av Gävles förflutna bör läsa hennes ”Solidärer”. Att fristadsarbetet fortsätter och att även Sandviken – årets kulturkommun! – nu har fått en fristadskonstnär är ett glädjeämne.

Och Gävle Symfoniorkesters fortsatta framgångar, med nya hyllade skivinspelningar.

En upplevelse som jag minns med extra värme i år är Dagermanprisutdelningen på Laxön, där pristagaren Anders Kompass lite oväntat – han är trots allt tjänsteman och inte författare – var den som hade mest tänkvärda saker att säga om Stig Dagermans författarskap av de pristagare som jag har sett ta emot priset.

Läs mer: Missa inte Knutte Wester!

***

Anastasia Ax ställde ut på Konstcentrum. Bild: Kristian Ekenberg

Trots att det ibland känns som om jag ger all min vakna tid åt kulturen, finns det ändå sådant som jag i efterhand kan önska att jag inte hade missat. Konserten i Gavlehovshallen med Malena Ernman med flera i ”The Armed man” var en sådan.

Men, å andra sidan, den dag som man hinner med allt i kulturlivet som man vill ta del av är en dag att sörja. Det är inte omöjligt att den kommer, men det tänker vi inte på nu, en dag som denna.

Gott Nytt År!

Mer läsning

Annons