Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturen går före politiken

/

I dag avslutas Almedalsveckan. Hur var det? Vad var nytt för i år? Hur har politiken förändrat sig över tid? Vi frågade Sinikka Bohlin, en av Gävleborgs mest erfarna förtroendevalda.

Annons

Är Almedalen sig likt?

– Nej, sammanhanget är på väg att förändras.

Det är färre rikspolitiker här i år än vad det brukar vara, men fler företrädare för organisationer och från den lokala politiska världen. För många tror jag att Almedalen har kommit att fungera som en sorts fortbildning och fördjupning.

Sociala media tar stor plats här, också på kulturseminarierna. Ibland debatterar publiken ute i landet med de fysiskt närvarande via twitter. Vad betyder det för dig att så stor del av samtalet utspelar sig i sociala medier?

– Jag tillhör dom som tror att samtalen i det verkliga rummet fortfarande är de viktigaste för oss politiker. Jag är fostrad av föreningslivet i Forsbacka och saknar den tidens engagemang och de diskussioner där man bollade idéer och slipade tankarna. I dag är man mera isolerad som politiker och måste försöka skapa de samtalsrummen på egen hand. Ibland kan de uppstå på oväntade ställen.

Som var då?

– Som vid bänkarna kring Milles musicerande änglar i Stadsträdgården. Det är ett bra rum för riktiga samtal.

Det vimlar av kulturdebatter härpå Almedalen. Många kretsar kring samverkansmodellen som innebär att en stor del av de statliga kulturpengarna ska fördelas av landsting och regioner. Gävleborg träder in i modellen 2013, sist av alla. Hur kommer det här att förändra kulturlivet?

– Gävleborg har en speciell situation, genom att vi inte har någon regional kulturpolitik att falla tillbaka på. Här finns ingen kulturplan, och ingen kulturstrategi värd namnet. De dokument som är skrivna kommer från 1970-talet. Vi måste alltså börja från början, och det är vi nog rätt ensamma om i landet. Vi har en lång väg att gå. Jag hyser en viss oro.

Varför? Landstinget har hittills haft en ytterst öppen attityd till kulturplanen. Så gott som alla aktörer i kulturlivet har fått spela synpunkter till den stora kulturplanen som ska konstrueras över sommaren. Är det inte bra att alla får säga sin mening?

– Jo, men det riskerar att bli väldigt spretigt, och det kommer att bli en svår uppgift att sy ihop alla tolkningar till ett skarpt förslag. Kulturplanen borde innehålla en skärpa och en vision för kulturen i länet.

Vad gör du om du finner kulturplanen undermålig när den presenteras i höst?

– Då försöker jag se till att den rivs upp och görs om. Det här är en väldigt viktig fråga för hela länet. Vi skulle behöva ha en stor kulturpolitisk debatt om kulturpolitik i Gävleborg.

Du deltar i kulturdebatten, sitter i teaterstyrelsen, men vill inte kalla dig kulturpolitiker – varför?

– Jag vill vara allmänpolitiker, för det är de stora sammanhangen som är med erfarenheter från många olika specialområden, men det är de stora sammanhangen som är politikens uppgift. Om man får möjligheten att fördjupa sig i vissa områden, vilket jag har fått förmånen att göra lär sig mer, blir det en tillgång för de stora sammanhangen. Man lär sig något på djupet, som kan bidra till den övergripande diskussionen. Men en politiker ska inte försvinna in i en expertroll. Jag tror att kunskaperna från kulturens värld ska hitta in i många politikområden.

Vad karaktäriserar kulturens fält?

– Kulturen har ju i uppgift att spegla samhällsförändringarna och har alltid gjort så. Konst och kultur kan visa på problem och möjligheter i samhällsutvecklingen, ofta först av alla. Eftersom kulturpolitiken förstås avspeglar det här sökandet kan den ibland komma i konflikt med det jag brukar kalla ”den stora politiken”.

Är det därför kulturpolitiska frågor är så känsliga – inte minst i landstinget?

– Den ”stora politiken” ger ju kulturpolitiken dess ramar. Om den kulturpolitiska diskussionen rusar iväg in i det nya kan den utmana de övergripande strukturerna på ett sätt som den vanliga politiken inte kan hantera. 

Är det därför vi får de regelbundna kulturbråken?

– Ja, det är en av förklaringarna. Institutionerna ska ju bredda och fördjupa vårt sätt att se på världen, men att utmana för mycket straffar sig uppenbarligen lätt. Det är en balansgång institutionerna har att gå.

Är landstingsfullmäktige en bra plats för kulturpolitiska diskussioner?

– Landstingspolitiken domineras sedan gammalt helt av hälso- och sjukvårdsfrågor. Kulturen har ett litet hörn att vara på. Jag hoppas att vi snart får klartecken från regeringen att bli en riktig region. I ett nytt regionfullmäktige kommer frågorna att hamna i en bättre balans redan från början.

Hur har du påverkats av att vara i den politiska hetluften så länge?

– När jag kom hem efter 22 års åkande mellan Gävle och Stockholm funderade jag mycket över hur livet blivit. Jag hade rest så mycket att jag lärt mig att känna mig hemma nästan överallt. Men jag levde nästan aldrig i nuet, utan i morgondagen. Jag hann alltför sällan reflektera över det jag hade gjort, utan var ständigt på väg in i nästa uppgift.  När jag kom hem till Gävle igen var som om jag fick möjlighet att gå igenom bildarkivet i huvudet, och grunna över de händelser som förändrat mig. Det blev ett sätt att utvecklas, tror jag. Jag är mera ödmjuk idag, och mera lyssnande. Jag kräver inte längre av mig själv att jag ska prestera 250 %.

Hur skulle du vilja beskriva dig som politiker?

– Jag är en ledare. Jag har alltid varit något av en stormorsa. När jag var gruppledare i riksdagen såg jag till att alla fick uppgifter att utvecklas i, men jag tog budgetdebatterna på egen hand.

Hur var det att på 1980-talet gå från Gävlepolitiken till riksdagen?

– Det var en chock. Även om du haft en position på lokalplanet måste du börja från början i riksdagens korridorer. Du måste skapa dina egna nätverk, söka nya kontakter, förmedla dem vidare, bygga ett system kring dig. Riksdagen är en chock. Så tror jag det är för alla.

Har makten över samhället förändrat sig under de här decennierna?

– Förr talade vi om den nordiska modellen där politik och näringsliv samspelade och där civilsamhället var en tredje kraft i samhället.

Nu är den här makttriangeln helt förändrad. Den abstrakta marknaden har ett mycket större inflytande, det märks inte minst i miljöpolitiken. Likaså har tyngdpunkten förskjutits, från politiker till tjänstemän. Media är mycket mera hänsynslösa mot politiker idag.

Här i Almedalen hör man titt som tätt att Sveriges kulturpolitiker är för svaga och passiva, på alla nivåer. Har vi de kulturpolitiker vi förtjänar?

– Låt mig svara så här: Alla som får ett förtroendeuppdrag har möjligheter att utveckla sig i uppdraget.

Mer läsning

Annons