Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturting utan glöden från "Faust"

/
  • Kerstin Sandstedt visade upp en affärsmodell under Kulturtinget i Sandviken.
  • David Karlsson deltog i Kulturtinget i Sandviken.

Kulturutövare, politiker och tjänstemän samlades den gångna helgen för Kulturting i Sandviken. GD Kulturs Camilla Dal var på plats.

Annons

I lördags höll Region Gävleborg kulturting för andra gången. Omkring 120 kulturarbetare, politiker och tjänstemän lockades till Kulturcentrum i Sandviken, som fylldes med panelsamtal, seminarier och diskussioner om allt från dans och community art till Hälsingegårdar och biblioteksverksamhet.

Jag valde avsiktligt bort det roliga för några övergripande knäckebrödsfrågor: ett panelsamtal om deltagarkultur, en föreläsning om samverkansmodellen samt ett seminarium om kulturella affärsmodeller. Värd var Alf Norberg (v), ordförande för kultur- och kompetensnämnden i Region Gävleborg, som ansvarar för kultur, utbildning, folkhögskolor och arbetsmarknadsfrågor.

Han var också en av fem i panelsamtalet om deltagarkultur som leddes av crossmedia-konsulenten Josephine Rydberg Lidén. Ironiskt nog blev samtalet inte det minsta deltagarkulturellt, utan fördes uteslutande på scenen. Dessutom saknade jag någon från lajv-kulturen, där deltagandet är själva kärnan. Annars lyftes intressanta frågor, som glappet mellan amatörer och proffs, risken att deltagandet blir ett självändamål som ska utvärderas in absurdum och det bedrövliga faktum att kultur ibland används i skolan som belöning när eleverna varit snälla. Mindre byråkratisk tröghet efterlystes, inte minst inom folkbildningen, och friare pengar, för verksamhet utanför de traditionella ramarna.

Glappet mellan kulturpolitik och verklighet belystes på utmärkt vis av idéhistorikern David Karlsson i ett föredrag om samverkansmodellen. Svart på vitt: införandet har lett till att statens bidrag till kulturen minskat samtidigt som byråkratin ökat, med omättliga krav på granskning och kontroll. Modellen utarbetades dessutom för en indelning med storregioner som inte införts. Så varför finns modellen, för att ge byråkrater jobb? Eller handlar det om en underliggande vilja att styra och desarmera ett i somliga politikers ögon alltför vänsterinriktat kulturliv?

Sist deltog jag i pedagogen och forskaren Kerstin Sandstedts seminarium om kulturellt entreprenörskap och affärsmodellen KUL, som riktar sig till kulturarbetare som vill starta eget. Detta ligger i tiden men inte är helt lätt. Motsättningen mellan det passionerade skapandets oförutsägbarhet och företagandets lönsamhetskrav är enorm, det kan inga vackra ord i världen ändra på. Ur publiken restes frågan om det inte är naivt att tro att företagande passar kulturarbetare liksom åsikten att modellen nog främst fungerar för att vaska fram enstaka affärsbegåvningar.

Efter att ha tuggat i mig allt detta konstaterade jag att faktarik envägskommunikation kommit före debatt. Synd också att Kulturtinget inte tog vara på energin i det nyss avslutade Faust-projektet, som ett exempel på hur en idé kan engagera och involvera många fler än de som står på scenen. Glöden i Faust kommer vi att bära med oss för alltid och den föddes inte ur marknadstänkande och blanketthögar.

Efter tinget tonar bilden fram av vad som behövs och det har sagts förr: tydligare politik, färre byråkrater och mer förtroende och reda pengar till konstnärerna.

Mer läsning

Annons