Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungligheter bland gangsters...

/
  • Kungen och polarna. Sist i  bildspelet delar en annan kung, Gustav V ut Storkorset av Svärdsorden till den tyske riksmarsalken Hermann Göring, tillsammans med den svenske Kronprinsen Gustav Adolf på den svenska beskickningen i Berlin.

Annons

Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.

Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.

Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.

Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den ofrivillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.

När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.

Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.

Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.

Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.

Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga vad som låg bakom hans ”dröm”.

I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med de mindre nogräknade ur överklassen han länge umgåtts med.

I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.

Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hil då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.

Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund.

Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.

Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.

Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också här i Gävle.

Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.

Hans Lindblad

Mer läsning

Annons