Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Landsbygden i medierna: Nedmörkt och duggregn

/
  • Man hittar till och med på ett nytt ord: nedmörkt, ett så stort mörker som inte ens finns i Stockholm.

Erik Westholm, professor, vill precis som Dala-Demokratens Ulf Lundén diskutera varför landsbygden svartmålas i press, radio och TV.

Annons

Det är en rävsax. Jag vill diskutera varför landsbygden skildras så negativt i press, radio och TV, både när det gäller nyheter och i kulturutbudet. Men jag kör fast redan i uppdelningen mellan land och stad.

Egentligen vill jag ju säga att landsbygdens och stadens människor numera lever samma liv socialt och kulturellt; samma kunskaper, samma varor och resmål, samma jobb och samma pengar. Det stora skiftet har skett, skillnaderna är större inom staden än mellan stad och land.

Men om land och stad vore samma så skulle det ju inte göra något att alltmer av nyhetsflödet och den medierade kulturen produceras i Stockholm. Det skulle inte finnas anledning att beskriva landsbygden med exotism eller förlöjligande som i dokusåpor om bönder och jägare eller debattprogram om varghat eller som nu med Bergslagen som en mystisk plats för häxor och folktro. http://www.dalademokraten.se/kultur/bergslagen-i-sack-och-aska-varfor

Detta som återkommer hela tiden. Landsbygden på töntgränsen, landsbygden som förflutenhetens landskap, landsbygden som främmande, ett grundtema som medierna tycks älska.

Tillsammans skapar alla dessa ”kulturelement” en berättelse om landsbygden som en efterbliven, nästan galen miljö och den berättelsen medverkar i sig själv till en ny klyvning av landet. Det är rimligt att tänka att vi nu är i ett skede av urbaniseringen där landsbygden har blivit så försvagad att den har svårt att värja sig mot att ”staden” lyfter ut den, särskiljer den och förlöjligar den. På så vis medverkar dessa mediebilder till en fortsatt utarmning av landsbygdsområdena. Det här är viktigt därför att det är en aspekt av den starka statens fall. Vår förståelse drivs allt längre bort från tanken om lika villkor i alla delar landet, en av välfärdsstatens hörnstenar.

Mitt exempel på hur det kan gå till hämtar jag från radioprogrammet ”God Morgon Världen” som ändå gör anspråk på att vara något mer än en dokusåpa. Inslaget sändes strax innan jul. Det handlade om att nazismens nutida utbredning i Dalarna kan knytas till nationalismen på Carl Larssons tid.

Tanken var att detta otäcka sitter ingjutet i landskapet, att de som bor i Dalarna helt enkelt är sådana. En orimlig tanke förstås men här ska jag bara peka på hur själva särskiljandet av landsbygden gick till. Redan i påannonsen etablerades Dalarna som ett förflutenhetens, stillastående landskap; vi fick veta att det som händer där beror på det som hände ”redan på 1800-talet …”.. Sen kommer ingressen: vi befinner oss i Säter, det är november (och man klipper in ljudet av kajors olycksbådande krax) och så speakertexten: ”Det är nedmörkt och duggregn på torget och från de svarta träden ovanför hörs kajorna. Under en markis utanför damkonfektionen kurar två kvinnor med sina cigaretter”. De kurande kvinnorna med cigaretter under markisen får börja med att säga att de ingenting begriper och kastar sen fimparna på marken.

God Morgon Världen är ju proffsiga, påannonsen lägger sig helt centralt i en distanserande landsbygdsdiskurs: 1800-tal, svarta träd, kraxande kajor, duggregn, damkonfektion, fimpar, Sverigedemokrater. Det är extremt effektivt, som en ingress måste vara: med bara ett par meningar en avrättning av landsbygden som sveper med sig både klass och genus; ja precis så är det i en landsbygdshåla. Man hittar till och med på ett nytt ord: nedmörkt, ett så stort mörker som inte ens finns i Stockholm.

Jag blir nyfiken på hur det går till på redaktionen. Hur slår man fast vilka nyckelorden ska vara? Får man skildra något som positivt, framåt på landsbygden? Diskuterar man alls den schablonartade politisering som man svingar över land och stad?

Men den större frågan ligger kvar: varför sker det här? Jag tror att det drivs av ett behov av särskiljande i kulturell mening. Man vill syssla med det som är obehagligt, spännande, annorlunda, töntigt men vill inte ha det i den egna sfären, där allt förstås är normalt. Landsbygden råkar ligga där utanför, bortom staden och blir därför använd för skiljandet mellan vi och dom. Det är ett välkänt och obehagligt mänskligt tema.

Fotnot: Artikelförfattaren är professor på Sveriges lanbruksuniversitet.

Mer läsning

Annons