Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lassgårds Ove ger hopp om den svenska surgubben

KOMMENTAR: På söndag kan Gävlefavoriten Rolf Lassgård vinna en Oscarsstatyett för sin roll som den vresiga men godhjärtade gubben Ove. Här skriver Kristian Ekenberg om Ove som förebild för andra män som vill lämna den mörka sidan av gubbigheten.

Annons

Det finns skäl att misströsta om gubben. Han är överrepresenterad bland rasister, antifeminister och Trump-väljare. Men vi har alla gubbar i våra liv som inte passar in på stereotypen skitgubbe och som under en vresig och bufflig yta har ett hjärta av guld.

En av hemligheterna bakom det enorma intresset för författaren Fredrik Backmans skapelse Ove, är att han ger hopp om den svenska surgubben.

Blir det en Oscar för Rolf Lassgård på söndag?

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Fredrik Backman har i en intervju berättat om hur han får många brev av äldre män, vars fruar har satt boken i händerna på dem. För att nå så många som Ove har gjort – över 850 000 exemplar i Sverige, med fler än 1,7 miljoner som har sett filmen – krävs det att man når långt utanför den kärna av kvinnor som intresserar sig för kultur. Många av dessa kvinnor har nog sneglat på sin man under läsningen, medan han i fåtöljen intill planlöst zappat på tv:n, och sett honom i ett mer försonande ljus.

Ove skapades som ett slags karikatyr på Café.se, där Backman och skribentkollegan Jonas Cramby började spåna fram föräldragenerationens manstyp, som kan backa med släp, bygga sitt eget hus, är sitt bilmärke trogen till graven, har fler skruvmejslar än känslomässiga verktyg och som är bättre på att visa kärlek med handling än med ord.

Även om typen Ove i romanen har fått en historia, är ”En man som heter Ove” i grunden en skiss av en manstyp, en silhuett med gubbkeps.

Brevlådan spelar en stor roll i

När Fredrik Backmans hustru läste om manstypen Ove på bloggen, sa hon ”exakt sådär är det att vara gift med dig”, berättar författaren i en intervju med DI Weekend. Med den informationen går det att läsa in ett nytt lager i ”En man som heter Ove”. En kartläggning av denna manstyp för att identifiera fällorna så att man inte själv hamnar där till slut, med snaran av en dysfunktionell mansroll om halsen.

Hannes Holms filmatisering, som nu har chans att vinna en Oscar, är ett sällsynt exempel på en film som övertrumfar boken. Den har dragit ner på det kladdiga i romanen. Mycket är Rolf Lassgårds förtjänst, som tycks vara skapt för att spela just denna roll. Att föreställa sig någon annan som Ove är svårt.

Lassgård förstår Ove. Han har förmodligen en Ove boende som granne i Gävle, träffar garanterat Ove på Gavlerinkens läktare och har kanske till och med en del av Ove i sig själv (vilken man i hans generation har inte det?). Det är som om anden av den kollektiva surgubben tagit hans kropp i besittning. Han behåller även det ohyvlade i Oves person ända fram till slutet, låter inte honom helt kapitulera inför feelgoodmyset.

Läs mer: TV-intervju med Rolf Lassgård om Oscarsnomineringen

Även om Fredrik Backman och Rolf Lassgård visar en daterad manlighet, låter de Ove få behålla en och annan poäng. Denna poäng kan sammanfattas med ordet hederlighet. Att rätt ska vara rätt.

Genom att låta oss följa med in i Oves förtvivlan, som vi så sällan ser utåt hos denna årgång män, öppnas också en portal mellan generationerna. Vi kan förstå och sympatisera med hur svårt det är att anpassa sig till en värld i ständig förändring, känna vilsenheten i att se ens ideal och världsbild inte bara passera bäst-före-datum utan även hånas i medierna.

Sven Melander. Foto: TT

Även komikern Sven Melanders renässans som feministisk sanningssägare i Youtube-kanalen ”I huvudet på Sven Melander” kan ses som en längtan efter positiva gubbförebilder. Populariteten exploderade efter ett videoinlägg där han tog artisten Zara Larsson i försvar efter att hon twittrat om våldtäkter och drabbats av näthat. Det är vi män som är problemet, inte Zara Larsson, menade Melander.

"Jag säger ju ingenting som inte tusen kvinnor sagt före mig", konstaterade Sven Melander nyligen i en intervju med Sydsvenskan, och det stämmer, men det är inte orden i säg som är avgörande utan avsändaren. Att höra hans sunda-förnuft-feminism var som att oväntat höra motståndarlagets tränare hylla det andra lagets spel.

Han har förmodligen en Ove boende som granne i Gävle, träffar garanterat Ove på Gavlerinkens läktare och har kanske till och med en del av Ove i sig själv.

Sven Melander fick ge ansikte åt alla anständiga äldre män som skymts av de gubbar som fått illustrera artiklar om högerpopulismens väljare.

En annan populär gubbe som kan nämnas är professor Hans Rosling, som nyligen gick bort. Hans positiva budskap låg förvisso ljusår från surgubbens gnäll om alltings förfall. Men han och Ove delade en inställning som inte är insmickrande och som inte har tid för nonsens. En av anledningarna till Hans Roslings popularitet, var att han såg ut som någons pappa som klivit upp på scenen för att tala om var skåpet ska stå. Eller hur släpet ska backas.

Hans Rosling.

Förhoppningsvis kan Ove, Sven Melander och Hans Rosling inspirera sina generationskamrater att våga bryta med den mörka sidan av gubbigheten. Höja rösten när någon vid fikabordet rapar ur sig främlingsfientlighet och kvinnoförakt.

Och kanske till och med ifrågasätta gubbsanningen om att allt bara går utför och att framtiden inte har en chans att leva upp till det förflutna.

Men det sista exemplet låter, sanningen att säga, mer som Rosling än som Ove.

Mer läsning

Annons