Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lite smisk sätter färg på tillvaron

”Artificiell intelligens” klingar 1950-tal, futuristisk forskning och science fiction. Likväl har begreppet gamla anor. Vad är doktor Frankenstein och hans monster om inte artificiell, låt vara korkad intelligens? Örjan Abrahamsson berättar om onda och goda sagor.

Annons

Mary Shelleys gotiska 1800-talsmardröm var i sin tur inspirerad av den medeltida legenden om Rabbi Löw som i nådens år 5 340 – år 1580 för en hedning – skapade en konstgjord människa av lera: en golem.

En myt som givetvis också har en förlaga. Just det, Första mosebok, när gud skapar två monstruösa varelser vid namn Adam och Eva som inte har vett att njuta av livet som det är. Idioterna måste veta mer.

Så utmärkte, alltid intressante författaren Robert Harris arbetar i en fin tradition i nya thrillern ”Fear Index” (Forum) om en extremt rik hedgefond i Schweiz som löper amok. Hedgefonden styrs av programvaran VIXAL som matematikern Alex Hoffman skapat en genial logaritm för. Så genial att VIXAL inte bara blir allt smartare utan gradvis inser att den klarar sig bäst på egen hand.

Ni fattar: Hoffman har skapat en golem. Och golem vill mer. Allt.

”Fear Index” är en samtida, samhällskritisk thriller. VIXAL kalkylerar iskallt och framgångsrikt med börsvärldens främsta drivkraft: rädsla. Harris ger så att säga liv åt kapitalismens mörkaste sida.

Annars är Harris samhällskritiska ärenden inte fullt så genomskinliga. Så skrev han sin historiska roman ”Pompeji” för att han ”ville skriva om det samtida USA”, som Harris förklarade när jag intervjuade honom 2005.

Robert Harris har framgångsrikt utnyttjat thriller som försåtlig form av samhällskritik. Som i hans kontrafaktiska thriller ”Faderland” (som utspelar sig i ett Europa där kontinenten styrs av Hitler) och i den samtidpolitiska thrillern ”Spökskrivaren” som Roman Polanski gjorde en bra storfilm av.

”Fear Index” är emellertid lika mycket en urklassisk berättelse om mänskligt storhetsvansinne det slags otäcka historia som människan i alla tider älskat att skrämmas av. Kort sagt: en ond saga. Där någon, en golem, vill ha allt.

Den onda sagan dominerar vår tids litteratur. Vad är de senaste decenniernas krimvåg med oräkneliga seriemördare, pedofiler och sociopater, om inte moderna sagor?

I jämförelse framstår den goda sagan som trist. Osexig. Så blir den goda sagan sällan bästsäljare. Men ett undantag, John Grisham, en av världens mest bästsäljande sagoberättare alla kategorier sedan två decennier.

Grishams böcker utspelar sig gärna i juridiska miljöer där en liten, naiv och bortkommen men i grund och botten god människa slåss mot stora och onda krafter.

Som i hans nya roman ”Processen” (Bonniers) om en Harvardjurist som lämnar karriären på en mäktig advokatfirma, för en liten obetydlig men strängt taget hederlig advokatbyrå. Som så ofta hos Grisham handlar det om en människa som väljer medmänsklighet framför pengar och karriär. Juridiken får inte vara blind.

Det fascinerande, och udda, är att Grisham tycks drivas av uppriktigt moraliska, rent uppbyggliga motiv. Han är en världsförbättrare i den moderna sagans form. Och Grishams trettio – alla bästsäljande – böcker fyller uppenbarligen ett mänskligt behov.

Likväl är det de riktigt otäcka sagorna som dominerar bokmarknaden. Det onda lockar som ingenting annat.

Man kan fråga sig: varför föredra piska när det finns morötter? Kanske för att vi västerlänningar är mätta, övergödda, försoffade. Lite smisk sätter färg på en grå tillvaro. Och bleka skinkor. Skojigare så.

Eller så är det så enkelt att vi älskar så att säga vakna mardrömmar, därför att vi till skillnad från när vi verkligen drömmer i sömnen, har kontroll över hallucinationerna. Paradoxalt nog gör det oss trygga.

Sedan finns det sagor som är så otäcka att man knappt vågar somna.

Men ibland får ta man ta det onda med det goda onda.

Örjan Abrahamsson

Mer läsning

Annons