Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liza, bloggare och andra huliganer

/

Annons

Jag brukar inte så ofta besöka Publicistklubben i Stockholm. Men i måndags var jag där. Längst upp, våning 5 i Kulturhusets Panorama vid Sergels torg. Där fanns ett café med långa köer.

Det var visst rekordmycket folk. Ulrika Knutsson, PK:s ordförande trodde det var publikrekord.

Ulrika hälsade mig välkommen till PK när jag talade med henne och erkände att jag aldrig varit på Panorama när klubben haft möte.

Du kanske inte har varit här sen vi var på Berns, sa Ulrika.

Kanske, sa jag som i alla fall varit med i PK sen 1970-talet. Men en gång hängde jag med Ove Joanson på ett möte.

Det var 1968, över fyrtio år sedan och lokalen var Rosenbad. Inget regeringskansli då utan en riktig krog av stadshotellsnitt. Och PK:s hemvist.

Doften av gamla murvlar satt i de solkiga väggarna

Då var det eftervalsdebatt och centern hade varit ute efter sosseregeringen. Med sin älskvärda arrogans kallade Palme detta för björnjakten, och sa: Nu är björnjakten över och drevkarlarna bärs hem.

Det var kul på PK förr i världen.

Nu var ämnet ”Medierna och Gömda”. Liza Marklund var inte där. Däremot hennes förläggare på Piratförlaget, Ann-Marie Skarp.

Och Jan Guillou.

Den senare var inte med i panelen men fick yttra sig ”från golvet”. Guillou försummar sällan tillfället att vara med i en debatt vilket hedrar honom.

Blev jag klokare av debatten? I panelen satt ett par kulturchefer (på tidningar). Björn Wiman från Expressen, ganska nytillträdd, liksom GP:s Gabriel Byström.

Nej klokare blev jag inte. Debatter fungerar sällan så.

Bara mer förvirrad. Och så anade jag att den här affären nog är större än vi tror. Det är liksom två, ja många flera debatter i en.

Just det blev i alla fall fullkomligt klart på PK.

Vi kulturmurvlar vet alla att någon absolut sanning inte finns. Skriver man en bok så fablar man. Skriver man en kulturartikel gör man det utifrån sig själv. Då är man subjektiv.

Det kan för författare vara nödvändigt att ”vrida upp sanningen i fiktion”, eller hur det nu var Myrdal formulerade saken.

Men så förs det en annan, långt mindre sofistikerad debatt. På nätet.

Där är det som sägs vara sant också sant. Begreppet absolut. Inga filosofiska finter tillåts.

Man får inte skarva och hitta på, hänvisande till en ”inre, strukturell” sanning. Då blir bloggarna och nätkommentatorerna så förbannade att de börjar fäkta.

Björn Wiman (tror jag det var) sa nåt kul. Det heter ju ”basturökt” skinka.

Men inte är det väl nån som tror att man sitter och röker skinkorna inne i bastun! Det låter bara lite finare.

Men nu hade Wiman hört nån som var topp tunnor sen han fått reda på att den där skinkan var fejk.

Vi i kultursvängen rycker bara på axlarna, bryr oss inte.

Men folk tänker inte så. Dom skulle vilja mosa den falske basturökaren.

Man måste nog förstå det där. Det är nåt hederligt över det. Liksom oskuldsfullt.

Man får inte ljuga, tycker folk.

Efter debatten på PK har jag insett att Liza Marklund blivit stor och börjat likna sådana där makthavare som hon alltid kritiserat. Sådan som kräver att få in sina debattsvar ”i morgondagens tidning”. Och att det ska vara lika stort utgjort som angriparens inlägg.

Men det ska förstås redaktörerna bestämma. Tänk att Liza Marklund glömt det och att hennes presskonsult (!) inte sa det till henne. Om hon nu glömt...

Här hemma stöttar lite kommunala instanser, som nu tekniska nämnden, planerna på ett nytt Strömvallen då läktaren rivs.

Kulturen hänger visst också på, i alla fall tjänstemännen.

Dom kanske vill satsa på framtiden, de här nämnderna.

Inte oväntat rasar Bodil Juggas i Arbetarbladet.

Trogen sina vulgärmarxistiska tongångar – hon tycker inte om marknadsekonomi, det är slem råkapitalism – kallar hon dem som vill riva ”läktarhuliganer” och ”arenahetsare”.

Idolerna har hon i Riksantikvarieämbetet.

Med en något oväntad auktoritetstro hyllas de närmast underdånigt.

De kan och vet allt. Deras tyckande är i Bodils värld utan appell.

Som om åsikter i byggnadsvård vore en absolut vetenskap och inte ett fält för tolkningar.

Inte är Strömvallen ”omistlig”. Men kanske ”tidstypisk”.

I tv:s Babel verkar Daniel Sjölin för ointresserad av sina frågor och de svar han får. Som när han i onsdags intervjuade Carl Johan Vallgren. Läs dennes bok i stället!

Mer läsning

Annons