Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lotass...?

/

Annons

Nog var det ett överraskande besked i fredags att författaren Lotta Lotass (BILDEN) intar stol nummer 1 i Svenska Akademien.

Inte så mycket för att hon är ung, 45 år. Det var Kerstin Ekman också när hon valdes in 1978 efter Harry Martinson som själv var 45 när han kom in 1949.

Kerstin Ekman fanns då mitt i den allmänna debatten där hennes författarskap med blixtrande romankonst gav gensvar hos de många läsarna. Med Eyvind Johnsons Krilonböcker som förebild fortsatte hon att ta ställning i de stora frågorna, som tidsvittne och samvete.

Lotta Lotass är däremot ett inomlitterärt fenomen. Vad hon än ger ut höjs hon av kritiken till skyarna. Man kan säga att hon bara nio år efter debuten år 2000 (och efter nio böcker) redan är kanoniserad av det smala litterära kretsloppet. En värld som med dylikt beröm liksom seglar fram på självsmickrets spegelbild: Med införstådda berömmande blinkningar och puffar bekräftar man varandra.

Jodå, jag var också fascinerad av hennes nyskapande, spänstiga stilkonst. Där fanns en hetta med febertoppar som hos den Dagerman som skrev ”De dömdas ö”.

Hon har också doktorerat på Dagerman och har i en intervju betonat dennes stora litterära uppgift: att visa människan att hon är fri.

En frihet Sartre lärde oss att se, formulerad i att vi i våra val är fria. Ett val som försätter oss i en absurd situation. För hur ofta står inte valet ”mellan det omöjliga och det likgiltiga” (Vennberg). En belägenhet som föder ångest.

En lätt ångest kände jag häromåret när Lotta Lotass då senast på Bonniers utgivna ”Den vita jorden” dök upp på redaktionen. Det var en leverans av lösblad, förpackade i box. Meningen var att man skulle sätta ihop ”romanen” själv i den ordning man ville.

Men jag ville inte! I en kaotisk tillvaro, översvämmad av papper, satt jag villrådig och uppgiven, tvingad till att fullborda den late författarens jobb.

Nej tack!

Jag har aldrig ångrat att jag offentliggjorde min frustration. Nu hoppas jag att Lotta Lotass ska lyckas ta sig ur sin självdestruktivt experimentella återvändsgränd. Den som syns så chic och trendig.

Inte mycket tyder på att hon ska lyckas.

Mer läsning

Annons