Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lutti tvår sina händer

Kennet Lutti, mångårig medarbetare i Arbetar­bladet, tvår sina händer i gårdagens AB.

Annons

Han är upprörd över mitt debattinlägg här på sidan (20 mars) där jag diskuterade hur offentligheten i Gävle hanterade sviterna efter Tjernobyl. Ett av mina exempel var kommunledningens påtryckningar på just Arbetarbladet, vilket Kennet Lutti tillbakavisar som ett ”fablande”.

”Jag hade kommit ihåg, om Kindstrand har rätt. Men hon hittar på.”, skriver han.

Tjernobylolyckan inträffade i slutet av april 1986. Den våren var en turbulent tid i Gävle. Ingen satt inne med någon sanning. Debattens vågor gick höga. En stor del av den offentliga diskussionen, om rädsla, risker och politiskt ansvar, ägde rum just på Arbetarbladets kultursida, där jag var redaktör. Under senvåren ansåg några ledande socialdemokratiska politiker att debatten gått för långt, och krävde rättning i ledet, det vill säga: Locket på. Påbudet kom i form av fax till tidningsledningen.

På den tiden hade Kennet Lutti sin tjänst vid nyhetsdesken. Han var alltså inte överställd kulturredaktören och hade en begränsad insyn i den verksamheten. Det var heller inte nyhetsbevakningen som retade makten. Det var just kultursidan som stod i deras fokus, åtminstone i de faxmeddelanden jag fick se.

Luttis minneskapacitet vill jag inte spekulera i. Men en sak vet jag: Han var aldrig närvarande vid de animerade diskussioner jag här hänvisar till. Det är möjligt att han aldrig fick se breven. Det är möjligt att han var ovetande om deras existens. Det kan också vara så att han helt enkelt överskattar sitt inflytande och den insyn han hade i tidningens alla vrår på den tiden.

På en annan punkt sviker Luttis minne definitivt. Han påstår att jag underordnade mig kraven. ”Kindstrand teg, och satt kvar”, skriver han, ”satt i censur”.

Hade han bläddrat vidare i sina lägg (eller googlat) hade han sett att jag lämnade Arbetarbladet som en följd av det som hände. När sommaren kom hade jag skrivit på kontrakt om nytt jobb, som redaktör på Folkteatern.

Den här texten är också skickad till Arbetarbladet, som en rättelse.

Mer läsning

Annons