Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lydia Davis gör verkligheten som ny

/
  • Lydia Davis väljer att stanna kvar och analysera vardagliga skeenden och känslor som de flesta av oss bara låter passera.

Den amerikanska författaren Lydia Davis ger novellen ett nytt ansikte. Själv tycker hon att hon skriver essäer, emellanåt dikter men framförallt historier. Ibland blir de bara en mening långa.

Annons

– Vissa är gränsfall, ibland undrar jag om det finns tillräckligt mycket i dem för att göra dem till en historia, säger hon uppriktigt.

I fallet ”För 60 cent” tyckte hon att det fanns det. Berättaren köper en kopp kaffe på ett kafé i Brooklyn, förfäras över priset men ändrar sedan tankemönster och förundras över hur mycket som trots allt ingår: Det starka elektriska ljuset som lyser upp varje vrå. De andra gästernas ganska grymma skämt om en kvinna vid baren som försöker örfila en man som står intill henne.

– Vissa av mina historier är väldigt enkla, men just den här gillar jag, säger hon men en viss förtjusning i tonfallet.

När Lydia Davis samlade verk gavs ut i USA 2009 var det som en enkel volym. I ”Lydia Davis samlade berättelser” rymdes hela hennes minimalistiska novellproduktion, från 1976 och framåt. Som 62-åring blev hon uppmärksammad som den egensinniga förnyare hon är och fick även något av ett internationellt genombrott. På svenska introduceras hon i höst med sin fjärde novellsamling, ”Samarbete med fluga”, som också är anledningen till hennes Stockholmsbesök.

Lågmält och precist svarar hon på frågor. Inte heller verbalt svävar hon ut i den forsande ordrikedom som kännetecknar så många amerikanska berättare.

De flesta av hennes berättelser är tre eller fyra sidor långa. Någon enstaka 60 sidor, flera stycken bara en enda mening. ”Idé till en kort dokumentärfilm” kan citeras i sin helhet:

”Representanter för olika livsmedelsförpackningar försöker öppna sina egna förpackningar”.

– Med åldern har jag blivit friare, konstaterar hon och berättar att just enmeningsberättelserna kom till henne när hon för några år sedan översatte första delen i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” från franska till amerikanska.

– I kontrast till Proust ville jag skriva något som var väldigt kort, det blev som en paus från att jobba med hans långa meningar.

Ofta använder hon sig av den verklighet som omger henne. Igenkännbar för de allra flesta blir den ändå som ny genom Lydia Davis skarpa glasögon. ”Störningsvariationer” handlar om hur irritationens vågor går från den ena familjemedlemmen till den andra efter ett telefonsamtal mellan en medelålders dotter och hennes mor. Ekon från det förflutna och gamla irritationer ger den nya vågen näring och riktning.

– För det mesta skriver jag om människor som inte känner mig, eller som är döda. Om det inte varit fallet har jag visat dem texten först, för att var säker på att de inte tar illa upp. Men de flesta gillar att vara del av en historia, några har till och med sagt att det fått dem att känna att deras liv blivit mer betydelsefulla, säger Lydia Davis.

Vad skulle hon då själv tycka om att bli inskriven i någon annans berättelse? Frågan kan tyckas onödig om det inte vore för att Lydia Davis under 1970-talet var gift med Paul Auster. Den som läst hans självbiografiska texter kan dra sig till minnes bilder av en exfru, inte alltid skildrad till sin fördel. Om det syftar på Lydia Davis är det i så fall inget hon vill dra upp nu.

– Jag skulle kanske ha något emot att vara med i någon annans historia, men det har inte hänt vad jag vet. Jag tror det blir mer komplicerat när man är van vid att vara den som själv skriver.

Erika Josefsson/TT Spektra

Mer läsning

Annons