Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyft fram konstnärerna!

Annons

Jan Lövqvist, Kiki Larsson och Kerstin Monk föreslår i en artikel 16 /6 storstilade satsningar på Gävle som skulpturstad.

De är oroliga över att Gävle ska förlora sin position. Behovet av konst att konsumera tycks oändligt, konst är fint och tjusigt, konst lockar turister och sätter Gävle på kartan.

Men frågan är oundviklig: om konsten är så viktig, varför är man då så dålig på att värdera våra konstutövare och verkligen ge dem credit för deras arbete? Alltför ofta breder en självgodhet ut sig här i Gävle som inte kan betecknas som annat än pinsam och obildat bonnig. Vanligt folkvett tycks inte vara någon självklarhet när det kommer till bemötandet av professionella konstutövare. Snarare tycks Jantelagen och ren och skär dumhet gälla och det där man verkligen borde veta bättre.

Trista och pinsamma exempel från senare tid är:

1) Under nationaldagskonserten nämndes inte med ett ord att konsertens inledande verk, Freeze Frame av hustonsättaren Mattias Lysell, skrevs till orkesterns 100-årsjubileum. Det hade varit intressant för publiken att få veta, inte minst med tanke på att många inte hade möjlighet att bevista jubileumskonserten. Gästande riksspelman, som också skrev en jubileumslåt, fick däremot utförlig presentation. Professionellt – knappast.

2) I den påkostade jubileumsboken om Gävle Symfoniorkester nämns inte med ett ord att elgitarristen Steven Kautzky Andersson skrev ett verk som han framförde tillsammans med orkestern vid invigningen av Gävle Konserthus 1998 (vi är många som minns och som var där). Uppenbarligen anses inte denna gränsöverskridande kulturyttring tillräckligt fin för att bevaras i historieboken, trots att det då slogs på stora trumman och verket fick stå som symbol för konserthuset som en mötesplats för alla.

3) Vid en vernissage i Mackmyra nyligen överröstades ett ljudkonstverk av tonsättaren Olle Åberg av ihållande underhållningsmusik, vidare kommentar överflödig.

4) I stället för att bilda en ny förening för främjandet av lättsmält och publikfriande konst går Konstcentrums vänförening ut och kritiserar Konstcentrum för att göra för svårtillgängliga utställningar. Detta samtidigt som oppositionen föreslår en nedläggning av Konstcentrum.

Som pendang hänger Gefle Dagblad på med en granskning av publiksiffrorna och sprider därmed den populistiska uppfattningen att endast det som lockar storpublik är bra och värt att satsa på, något som sannerligen kan och bör diskuteras. Vissa av tongångar påminner onekligen om utfallen mot nutida konstmusik som förekommit på senare år.

Sammantaget skapar händelser av detta slag ingen känsla av att Gävle är en kulturkommun, tvärtom framstår vi som pinsamt okunniga och som publik får man skämmas. Vurmandet för kultur upplevs mer som något påklistrat och ett utslag av koketterande än som äkta intresse. Man vill framstå som konstens gottgörare, inte för konstens skull utan för att sätta volang på sig själv – så ser det iallafall ut.

Om vi ska kunna bli så framgångsrika som artikelförfattarna önskar och om det finns en äkta vilja att öka Gävles status på kulturområdet måste rådas bot på detta. Jag menar att vad vi behöver i första hand inte är påkostade skulpturparker och fler kulturmärkta jippon. Vad vi behöver är mer folkbildning kring kultur, för att skapa insikt om och förståelse för kulturens ställning och villkor.

Vi behöver kritiskt granska och diskutera den alltmer spridda synen på kultur som en marknadsanpassad producent av rekreation och underhållning och främjare av turism och konsumtion.

Vad är kultur, vad har vi den till?

Vi behöver höja bildningsnivån på kulturens område rent generellt, därmed höjs vår regions status i omvärldens ögon. Det är ingen dum idé att börja med vanligt folkvett och gammaldags folkbildningsanda när det kommer till bemötandet av kulturarbetare och publik – att negligera konstnärernas insats är att också negligera publiken.

Camilla Dal

SVAR:  Camilla Dal antyder att GD sprider populistiska uppfattningar genom att återge offentliga ujppgifter om Konscentrums publiksiffror och ekonomi.

Jag är av en helt annan uppfattning: det är oerhört viktigt att kultursektorn granskas på samma vis som andra offentligt finansierade verksamheter. Om vi började betrakta konsten och kulturen som en ”skyddad zon” skulle vi mycket snabbt underminera allmänhetens förtroende, både för media och för kulturinstitutionernas arbete.

I en kulturredaktions uppdrag ligger att verka för en fördjupad folkbildande diskussion kring kulturens plats och värde, och samtidigt diskutera användandet av våra gemensamma kulturresurser. Så gjorde vi t ex den 12 juni, då Konstcentrums verksamhet belystes.

Gunilla Kindstrand, kulturredaktör

Mer läsning

Annons