Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyriken söker sina egna vägar

/

Den samtida lyriken lever allt som oftast ett liv i avskildhet. Den söker sig sina egna vägar. Det är allt mer sällan som den verkligt utmanande och nyskapande dikten finns att läsa hos större och etablerade förlag.

Annons

Det finns naturligtvis undantag. Ulf Eriksson är ett sådant. Han har på ett orättvist sätt kommit att inkarnera det litterära 1980-talet för mig – orättvist av det enkla anledningen att det har skapat en snävhet i hans litteratur som alls inte finns där, men som ändå har genomsyrat mina läsningar.

Det är med andra ord välkommet att se urvalsvolymen av hans dikter som nu har gjorts tillgänglig – och som också avslutas med en helt nyskriven avdelning, fyllig som en egen separat diktsamling.

Ulf Eriksson debuterade 1982 med samlingen ”Varelser av gräs” och har sedan dess varit verksam som poet, prosaist, essäist, översättare.

Det finns i hans dikt en slags inneboende långsamhet, ett slags motstånd som gör att hans dikter långsamt framkallas genom ljus och mörker, som var de inneslutna i en slags kapslar som fröar sig genom tiden och rummet.

Lyriken har alltid varit satt på undantag. Berättelsen om den svenska lyriken är också berättelsen om litterära konstellationer, som också allt som oftast har haft ett eget bokförlag eller tidskrift knutit till sin verksamhet. Vi har 1950-talets gruppering i Lund, Metamorfos i Stockholm, den nyenkla och konkretistiska rörelsen på 1960-talet, Vesuvius på sjuttiotalet, den språkteoretiska gruppen omkring tidskriften ”Kris” på 1980-talet – vi har de öppna scenerna för ”Poetry Slam” på 1990-talet och grupperingarna omkring tidskrifter som OEI – men vi har också enskilda bokförläggare som varit med och rent konkret skapat förutsättningar för lyriken.

Jag tänker naturligtvis på enskilda vettvillingar som Bo Cavefors som gav ut till exempel Bruno K Öijer tidiga alster, Brutus Östling som gav ut UKON, ellerströms som hela tiden har haft en spännvidd mellan tradition och förnyelse, Johan H:ström som nu nyligen utgav bernt erikssons sista diktsamling – ”Finns egentligen inte men bor i frusen musik” (H:ström) en diktsamling som inte tycks ha genererat en enda recension i svensk media.

bernt erikson som ända sedan debuten 1940 envisades med att använda gemener sitt namn kallade sig också för ”fragmenterare och desorganisatör” och på ett sätt var han en otidsenlig motståndskraft i det att han hela tiden försökte skriva sig in i alfabetets rötter, dikten är kalejdoskopisk, den brusar fram och tillbaka som ett helt eget dödsvatten. Det är märkligt att så få har sett eriksons konsekvens och den demokratiska grundsyn som genomsyrar hans författarskap.

En lyriker med samma strängakonsekvenstänkande som bernt eriksson är Eva Kristina Olsson som sedan debuten 1988 med diktsamlingen ”Brottet” har utforskat språket och kroppens relation till varandra. Hennes dikter präglas av ett slags stammande, där just brottet är den återkommande metaforen – om än i olika skepnader. I ”Ejdervita” som presenteras som en elegi är vi tillbaka till Olssons urscener av utblottelse och övergrepp. Hennes författarskap påminner allt mer om en fuga där återkommande bilder och begrepp varieras med och mot varandra. ”pärlan glider strömmar utanför mig/över mitt bröst ut över armarna/ner över skötet ut över benen/den är där men i sin förkrosselse/säger den mig jag är sönderslagen”. Olsson är en av samtidens stora viktiga poeter, det är där- för inte förvånande att hon tidigare har fått ge ut vissa av sina diktsamlingar på eget förlag.

Jag ser till min stora glädje att Anna Karin Granberg kommer att medverka i en poesifestival i Stockholm, 28-29 september. Granberg debuterade med diktsamlingen ”Hotell Pygmé” 1985 och utgav sedan en rad diktsamlingar och prosaböcker.

Jag hoppas att detta innebär en återkomst för henne till lyriken.

Hon är en röst som jag länge har saknat.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons