Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magiska ögonblick på biblioteket

/

Poeten Tomas Tranströmer, 80 år den 15 april, var huvudpersonen, dock ej närvarande, på Stadsbiblioteket i Gävle i går.

Annons

Han är en stor poet, större än någon nu levande i Sverige, besvärad av en stroke han fick 1990, men i sitt språk allt annat än besvärad. Ah, så det lever, uppträder och andas. Så förtätat.

Han är dessutom, kunde litteraturforskaren och författaren Niklas Schiöler – doktor på Tomas Tranströmers senare poesi 1999 – i en föreläsning berätta att han är ”världens mest översatte poet under efterkrigstiden”. Alltså inte Sveriges. Världens!

På minst 60 olika språk kan man nämligen läsa Tomas Tranströmer i dag. Det finns en handfull svenskar som är mycket översatta, och lästa. Men de uppträder under olika sekler. Emanuel Swedenborg, verksam under 1700-talet som ett slags religiöst grubblande profet, med drömsyner i ett slags egen religion och med bevarat inflytande in i vår tid, är den ene.

Den sene Strindberg, efter ”Inferno”, och det gäller dramatikern, är den andre. Sen är det Tomas Tranströmer i vår tid. De poeter som på sistone fått Nobelpriset i litteratur, det var ett tag sen sist, men det finns en handfull, är alla lärjungar till Tomas Tranströmer. Joseph Brodsky har till och med erkänt att han använt bilder han stulit av Tranströmer i sin poesi...

Så många grubblar över varför inte Tranströmer själv, så att säga originalet, får Nobelpriset.

Men just det avstod nu Niklas Schiöler från att diskutera den här lördagen.

I stället bjöd han på oneliners, den ena klokare, visare, mer precis än den andra. Alla berättade på ett eller annat sätt om varför Tranströmers poesi är så märklig, så sällsam, så liksom just förtätad:

”Det anspråkslösa och det sublima har hos honom ingått ett förbund”, var en. ”Tranströmer förmedlar den sinnliga aningen”, var en annan.

Och ungefär så här löd en tredje: ”Det gåtfullt ologiska blir rationellt”. Eller: ”Sinnena har tvättats när vi ser världen på nytt”. Hans bildspråk ”bygger på upplevd överrumpling”.

Och när det gäller Gud fader själv och hans eventuella uppdykande i det tranströmerska författarskapet kunde poesiforskare Schiöler citera vad poeten själv sagt om saken: ”Jag har bara sett Gud springa förbi från sidan”.

Inget annat än lysande, om ni frågar mig. Och den där lilla bugningen mot Linné (som skådat Skaparen på ryggen) är ju underbar för att inte säga sublim.

Och sen var det, med en del snöbyar utanför fönstren denna lite kyliga marslördag, dags för dottern Emma Tranströmer att läsa faderns dikter. Hon har uppträtt tidigare här i Gävle, i konserthuset 2007 då hon sjöng hans tonsatta dikter.

Nu läste hon, reciterade, för att uttrycka det lite högtidligt. Det passar bra för precis så var det, med en mycket fin, lite allvarsam, eftertänksam stämning. Alla satt tysta. Emma Tranströmer läser bra, just allvarsamt, textar högt och klart med långa pauser som får orden att landa i oss, och stilla smälta.

Hon berättade lite om dikterna, hur de kommit till. Gav minnesbilder från hemmet i Västerås eller om hur det var om somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Hon visste ofta vilken stämning poeten varit i när han skrivit sina dikter. Konkreta, familjära angivelser, nästan betagande, inga analyser.

Och så avslöjade Emma att hon var en bra bit upp i tjugoårsåldern när hon började läsa pappas dikter på allvar. På frågan vad pappan gjorde brukade hon inte svara att han var poet. Nej, han var – som också sant var – psykolog...

Hon läste ett 15-tal dikter. Den sista, den underbara ”Dagsmeja” ur den ”Halvfärdiga himlen” från 1962, den dikt som fick mig att välja Tomas Tranströmer till min favoritlyriker. Som sjuttonåring föll jag pladask och fallet pågår än.

Det är den som innehåller raderna om att ”snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer”. Och ”Vi befanns oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse, en dag då vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig”.

Kanske låg Emma i den.

De poeter som på sistone fått Nobelpriset i litteratur, det var ett tag sen sist, men det finns en handfull, är alla lärjungar till Tomas Tranströmer. Joseph Brodsky har till och med erkänt att han använt bilder han stulit av Tranströmer i sin poesi...

Mer läsning

Annons