Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

– Man ska vara hungrig och arg!

/
  • ”Jag är fan inte konstnär, jag gör bruksteater”, säger Carin Mannheimer. Hon jämför sig hellre med journalister, pedagoger och politiker.

Först lärde hon för livet – sedan för döden. För tre år sedan skapade Carin Mannheimer en osannolik publiksuccé om livets slutskede. Nu har hon precis lagt sista handen vid en ny pjäs om tre pigga 80-åringar.

Annons

I tv-serien ”Solsidan Avd. E” och pjäsen ”Sista dansen” riktade Carin Mannheimer strålkastarljuset mot det många av oss skyggar inför. Mot fysisk skröplighet och galopperande dödsångest, mot det institutionaliserade slutförvar som vi i förskönande ordalag väljer att ge namn som Blåsippan eller Solsidan. Trots det flockades publiken till teatern. ”Sista dansen” lockade så många att den fick spelas i tre omgångar på Göteborgs stadsteater.

– Det är förfärligt att ha haft en sådan publiksuccé som ”Sista dansen”, klagar Carin Mannheimer.

– Jag fick omedelbart en beställning på en ny pjäs, men jag kunde inte skriva. Jag kände mig som man gör när man har haft en stor framgång: fet och lugn och däst och otrevlig. Man ska vara hungrig och arg, då skriver man bra!

Det tog emot, men det blev till sist en nyskriven pjäs. När vi träffas i foajécaféet på Göteborgs stadsteater har Carin Mannheimer precis gjort de sista ändringarna i manuset till ”I sista minuten” som får urpremiär den 9 december. Historien kretsar kring tre medelklassdamer i 80-årsåldern som träffas för att spela bridge varje måndag. Problemet är bara att den fjärde bridgepartnern hela tiden dör ifrån dem.

Ytterligare en pjäs om gamla människor, alltså. Men den här gången en komedi, gjord med lätt hand, utan den svärta som bitvis präglade ”Sista dansen”.

– De som älskade ”Sista dansen” kommer att bli så besvikna! De kommer att säga, vad fan har hänt med henne, den duktiga damen? säger hon glatt.

Det sista epitetet får hon ofta höra. ”Ska du träffa Carin Mannheimer. DET är en duktig dam”, sade till exempel den pratglade äldre mannen på sätet intill, under min tågresa till Göteborg. Det hör inte till ovanligheterna att folk kommer fram och ger beröm, gör tummen upp på bussen eller spårvagnen och uttrycker sin glädje över alla de tv-serier och pjäser hon har gjort genom åren.

– Ett tag trodde jag att det beror på att jag bor i en så otroligt vänlig stad som Göteborg är. Men jag får höra sådant i Stockholm och lite varstans faktiskt. Att folk kommer fram och skäller händer nästan aldrig, tyvärr, en mespropp är vad jag är...

Nja, mespropp är väl knappast vad man skulle kalla Carin Mannheimer. Tvärtom har hon under sin långa karriär aldrig tvekat att ta upp ämnen som andra skyggat för. Redan efter tv-serien ”Lära för livet”, som sändes 1977, ville hon ta sig an åldringsvården, i en serie med det skämtsamma arbetsnamnet ”Lära för döden”. Men trots att varje avsnitt av ”Lära för livet” drog omkring 3,5 miljoner tittare vågade tv-cheferna inte satsa på konceptet. Inte förrän 2003 vill säga, då ”Solbacken Avd. E” spelades in.

Visst har även Carin Mannheimer fått sina rapp av kritikerpiskan. Filmatiseringen av ”Rika barn leka bäst” blev till exempel ingen hit, konstaterar hon själv, och fick med viss rätt usla recensioner. Och har det någon enstaka gång anats en smula illvilja i omnämnandet av publiksuccéer som ”Saltön” och ”Svenska hjärtan” handlar det om att hon är för publiktillvänd.

– I förtäckta ordalag framstår det som att jag spekulerar för att få så stor publik, att jag skulle vara manipulativ. Det finns något suspekt i det, att man gör sig folkligare än man egentligen är.

Hon har inget emot att kallas för folkkär – men värjer sig däremot från att beskrivas som konstnär. ”Jag är fan inte konstnär, jag gör bruksteater”, säger hon med glimten i ögat. Carin Mannheimer jämför sig hellre med journalister, pedagoger och politiker och vill nå ut till så många som möjligt med det hon gör. Drivkraften har varit att belysa verklighetens alla facetter, utan alltför många förenklingar.

– Det jag har velat uppnå har i allmänhet varit någonting väldigt fånigt: Att visa att det inte är så enkelt som ni tror. Det finns en fram- och en baksida på allt och för att människor ska kunna leva tillsammans måste man vara försiktig. Man måste se nyanserna och resonera sig fram.

I augusti fyller hon 77 år. Hon ser mycket yngre ut och känner sig mentalt som 47, men inte ens den obändiga Mannheimerska kroppen har klarat sig helt utan åldersskavanker. Kanske är det därför hon, helt mot sin vana, börjat hämta inspiration ur sitt eget liv till skrivandet. Käcka Kajsa Kavat-typer som hon är inte intressanta, säger hon, förrän de blivit lite skamfilade.

– Jag har inte skrivit något renodlat självbiografiskt än, men det vore roligt att skriva en liten, liten roman. Den skulle då handla om mig själv, om 10-15 år när jag står i köket och inte vet hur jag har kommit dit och inte är helt säker på att det är mitt kök.

Sara Ullberg/TT Spektra

Mer läsning

Annons