Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många krig passerar förbi . . .

/

Professor Alf W Johanssons bok ”Europas krig” har kommit ut i ny upplaga, nu på förlaget Prisma. Den har underrubriken ”Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut”. Att krigen satt sin prägel på Europa är väl känt och det gäller hur långt tillbaka som helst. Tillkomsten av Europeiska unionen har nu omöjliggjort krig mellan flertalet av Europas länder.

Annons

Alf W Johansson är en utmärkt historiker, som kombinerar kritisk behandling av käll- och litteraturmaterial med ett lättfattligt språk. Han har tidigare i ”Den nazistiska utmaningen” från 1983 visat med utgångspunkt från nyare forskning att den så kallade eftergiftspolitiken från England gentemot inte var så enkel som man tidigare trott. Den förkättrade Münchenöverenskommelsen 1938 tillkom för att ge England tid att rusta upp sitt flygvapen. München innebar ingen kapitulation.

Alf W Johansson har förutom bidrag i antologier analyserat Per Albin Hanssons politik i ”Per Albin och kriget” (1985). Även den nu aktuella boken är mycket läsvärd. Kanske är avsnittet om militärteori – stort utrymme ägnas den preussiske militärfilosofen Carl von Clausewitz – väl svårsmält för icke-militärer, men annars rör det sig om populärvetenskap av yppersta märke. Läsaren ges intresseväckande insyn i militärhistoriska händelser, påpekar märkligheter och företar i sedvanlig ordning historiska omvärderingar.

Många militära tänkare har dragit felaktiga slutsatser av föregående krig. Frankrike exempelvis använde en militär strategi i början av första världskriget som om det gällde fransk-tyska kriget 1870-71 och planerade för andra världskriget i tron att det skulle bli en upprepning av det första. Några få förutsåg vad som skulle ske, men de nonchalerades. Den ryske finansmannen Ivan Bloch hävdade 1898 att nästa krig skulle bli långvarigt och mycket förlustbringande.

Den brittiske generalen Fuller skissade i början 1920-talet redan den tyska blixtkrigstaktik som tyskarna skulle överraska med 1939 och 1940. Det gjorde för övrigt den dåvarande franske översten de Gaulle, då han rekommenderade den franska militärledningen att planera för en rörlig pansarkrigföring i stället för den stelbenta försvarstaktik som dominerade franskt militärt tänkande. De Gaulle talade för döva öron i Frankrike, men inte i Tyskland.

Många krig passerar förbi i boken. Krimkriget 1854-56, fransk-österrikiska kriget 1859, amerikanska inbördeskriget 1861-65, rysk-japanska kriget 1904-05. Flertalet krig var korta och inte särskilt förlustbringande, med ett markant undantag, det amerikanska inbördeskriget. I flera avseenden var detta krig det första moderna. Man använde pansrade fartyg, torpeder, minor och telegrafi. Krigshändelserna rapporterades av journalister och fotografer.

Ändå drog inte generalstaberna i Europa lärdom av erfarenheterna från inbördeskriget. Förklaringen är den att man ansåg att USA inte hade något att lära ut därför att det amerikanska kriget var ett amatörkrig som inte passade in på Europa. Det fanns redan då ett förakt mot USA i den europeiska eliten, ett förakt som ju fortfarande lever kvar. Diskussionen om amerikanska inbördeskriget har kretsat kring slavfrågans betydelse. Enligt Alf Johansson bidrog slavfrågan till krigföringens brutala hänsynslöshet.

Som det historikerproffs Alf W Johansson är levererar han med närmast regelbunden precision omvärderingar av kända händelser. Han drar sig inte heller för att spekulera över vad som kunde ha hänt (kontrafaktisk metod) och menar att sådana spekulationer ingår i alla historiska förklaringsförsök. Han anser exempelvis att Schlieffenplanen, som gick ut på att omringa och förinta den franska armén 1914 misslyckades därför att tyskarna inte gav vika för den franska offensiven in i Lothringen.

Hade de gjort så att fransmännen fångats i en säck liksom romarna i slaget vid Cannae 216 före Kristus. I början av andra världskrigen gjorde fransmännen ett misstag. Det var inget förbiseende att Maginotlinjen inte byggdes ut till Atlantkusten på 1930-talet. Genom att lämna den fransk-belgiska gränsen obefäst ville den franska krigsledningen locka tyskarna att invadera Belgien. I ett sådant läge skulle ett ingripande av Storbritannien säkras.

Hur nära var egentligen Hitler och tyskarna att vinna andra världskriget? När och hur nåddes vändpunkten? På vad sätt kom kriget att ändra villkoren för Europas folk? Hur stora är riskerna för ett nytt stort europeiskt krig? De första åren 1939 och 1940 pekade det mesta på en tysk seger. Efter en serie blixtkrig lades stora delar av Europa under tysk ockupation. En viktig förutsättning var förutom den nya offensiva pansartaktiken var Ribbentroppakten i augusti 1939. Pakten slog en bräsch i den brittiska blockadkrigföringen.

De allierade hade hoppats att hindra tillförsel av viktiga råvaror till Tyskland i syfte att få tyskarna att resa sig mot Hitler. Uppgörelsen med Stalin försåg Tyskland med förnödenheter från Sovjetunionen och gav Hitler möjligheter att föra över huvuddelen av sina trupper från öst till väst. Utan Stalins hjälp hade Hitler fått det svårt att genomföra sin krigföring i väst. Men slutsegern missades genom att Hitler lät den brittiska expeditionskåren slippa undan vid Dunkerque.

Premiärministern Winston Churchill var konsekvent i sitt motstånd mot nazismen och avvisade ett tyskt fredsanbud i juli 1940 (den kanske avgörande vändpunkten enligt min mening) – tvingades Hitler angripa Sovjetunionen. Om Sovjetunionen besegrades skulle England tvingas ge upp. Precis så funderade Napoleon 1812. Både han och Hitler fick fel. Att tyskarna inte lyckades besegra Sovjetunionen hade sin grund i en oerhörd underskattning av ryssarnas militära förmåga.

Tyskarna överraskades av ryssarnas fanatiska försvarsvilja och möjligheten att behärska Sovjetunionen genom splittring försvann i och med tyskarnas hänsynslösa framfart i de ockuperade områdena. Många ryssars hat mot Stalin på grund av dennes utrensningar kom att vändas mot Hitler. Tyskarnas brutalitet slog tillbaka på dem själva och utgör en viktig förklaring till skadegörelsen av Europas länder. Den rasistiska ideologin är i sig en viktig förklaring till Nazitysklands misslyckande.

Alf W Johansson anser att vändpunkten i kriget uppnåddes redan så tidigt som årsskiftet 1941-42. Sedan Hitler misslyckats med att besegra Storbritannien och Sovjetunionen hade hans blixtkrigsstrategi brutit samman. Tyskland stod då inför ett utnötningskrig som det var dömt att förlora. Motståndarna bildade en allians av dittills aldrig skådad styrka. Att kriget drog ut i ytterligare tre år är anmärkningsvärt och säger oerhört mycket om Nazitysklands farlighet och styrka.

Andra världskrigets vedervärdigheter gjorde definitiv slut på krigsromantiken. ”Kriget som en scen för hjältar är i det europeiska kulturklimatet en fullständigt död tanke”, skriver Alf W Johansson. Dagens officerare går inte som sina tidigare kolleger och drömmer om ett krig som ska gynna deras karriärer. De flesta militärer ser sig som fredens väktare. Det är därför ingen naiv eller orealistisk tanke att andra världskriget kommer att förbli det sista stora europeiska kriget.

Sedan Af W Johanssons bok om Europas krig kom ut i en första upplaga 1988 har sensationella ting inträffat. Sovjetunionen är upplöst, kommunismen har kollapsat och kalla kriget tagit slut. Europeiska unionens utvidgning till 27 stater har skapat en fredszon av aldrig tidigare skådad omfattning. EU medför inte bara fred utan också demokrati med mänskliga rättigheter, en rättsapparat som bekämpar brottslighet och ett ekonomiskt system som befrämjar välstånd.

Mer läsning

Annons