Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människor vid kanalen

/

Den 14 mars är det 150 år sedan kanalen i Sandviken började grävas. Samma dag kommer Bernt-Olov Anderssons nya roman ”Kanal” som berättar om livet bland de vattenrallare som såg till att järnverket fick sin vattenkraft.

Annons

Bernt-Olov Andersson lyfter fram ett kollektiv som sällan syns i historieböckerna och tecknar en rad gripande levnadsöden.

Den brutale Råskinnet, tonårspojken Léon och den mystiske Pehr Fredrik.

I det kapitel som här förhandspubliceras får vi inblickar i det vardagsliv som fortgick i jordkulorna längs det som skulle kallas Kanalen.

Jordkulor låg i en klunga inte långt från kanalgrävningen. Platsen hade redan fått ett namn: Lusenhamn. Andra kojkolonier hette Kalifornien eller Loppstan. De var byggda av knutat timmer och det nedersta timmervarvet var nedgrävt i marken. Taket bestod av slanor som var täckta av björknäver och torv. Eldstaden hade Pehr Fredrik murat av vanliga gråstenar som han grävt fram ur åsen och fraktat på en släde fram till Lusenhamn. Kojornas rökrör hade fraktats från Gefle hamn med järnväg. En liten skärmytsling hade uppstått kring utdelningen, trots att rören inte skilde sig nämnvärt i längd eller kvalité. Men det var just detta att rören inte räckte till alla och att vissa kojor fick nöja sig med ett rökhål.

Arbetskraft hade strömmat till. Ingenjörerna vid det blivande järnverksbygget huserade i en herrgårdsflygel vid åsen. Den hade monterats ner och flyttats på hästdragna kärror från Högbo bruk. De åt med bestick och serverades av en kocka. Arbetsbefälen bodde i stationshuset vid Jädraån och hos bonden i Lass-Ollasgården.

I Pehr Fredriks koja bodde åtta man. Inredningen bestod av en säng och en sittbräda. Sängen, som var ett brädflak med granris och halm, tog upp nästan all plats i den fönsterlösa kojan. Matlagningen var ett elände av trängsel, liksom torkningen och insmörjningen av draghästarnas seldon. Männen var ofta irriterade och bråk uppstod. Fler än en gång hade slagsmål kunnat beskådas på planen utanför kojan mellan karlar som inte ansåg sig få tillräckligt med tid och plats vid eldstaden. En hierarki hade genast uppstått, där en rallare från Dalsland var den mest fruktade. Han gick redan under namnet Råskinnet, eftersom hans ansikte var rödflammigt och huden egendomligt knölig. Pehr Fredrik hade aldrig utmanat honom och efter att ha sett Råskinnet slå en av männen halvt fördärvad hade han bestämt sig för att heller inte göra det. Däremot hade han utfört en del ärenden åt honom. Som belöning hade han fått berömmande ord och ett par klappar på axeln. Råskinnet hade, till och med, bjudit honom på brännvin. Pehr Fredrik visste att han balanserade på en skör egg, men också att han hade honom på sin sida.

Trots att dessa jordkulor var tänkta att vara en boning för människor fanns det redan en doft av ladugård kring dem. Tidiga morgnar var det mera frågan om stank. På flera platser, bland träden i närheten av kojorna, hade björkslanor spikats fast mellan ett par tallar. Där satt männen i rad med blottade bakar och gjorde sitt tarv i medveten riktning mot kvinnokojan som låg längre ner mot järnvägsspåret. Kojan: som kallades Kupan och där karlar surrade som flugor kring en sockerbit. Kvinnorna var betrodda med ett riktigt dass som spikats ihop på planen nere vid järnvägsstationen och fraktats till en plats nära deras jordkula. På en näverbit på den glesa dörren hade någon skrivit ”Förbjudet för karlar”.

”Vi skulle, för i helvete, haft en kocka. Magen tål inte den här sluringen”, sa en av männen och släppte en brakskit.

”Du får väl tala ve ho Dal-Brita.”

”Det enda hon kan sno ihop är väl nävgröt och busbas. Flytta på dig!”

”Ja, ja. Ta det nu varligt”, sa Svedin.

Pehr Fredrik låg på britsen och väntade på sin tur. Det var mörkt omkring honom, men han hörde männens andhämtning. Mjöl, sill, fläsk och bröd hade han köpt i bruksbokhållare Bodeckers brädskjul, sedan han fått grävarbete och dessutom sålt idiotens amerikanska timmersåg till en bonde i trakten. Han var stadd vid kassa. Resten av pengarna förvarade han i en läderpåse under pungen. Maten förvarade han i en trälåda under britsen. Så vitt han såg hade ingen varit där och försett sig.

Pehr Fredrik kände ett stänk av dåligt samvete gentemot Leon, som han sett ligga som ett lik mellan lakanen uppe vid Tullgården. Det skulle förvåna honom om han överlevt, så sönderslagen som idioten var. Innerst inne önskade han att den egendomliga pojken var död. Det skulle bli så mycket enklare, både med lånekängorna och sågförsäljningen. Pehr Fredrik skulle inte riskera att möta honom.

”Nästa man till rakning”, muttrade en man med yvig mustasch i skenet från elden, satte sig på britsen med den nylagade maten i ett träfat. Han åt med flottiga fingrar, torkade ibland av sig på byxorna och skar loss bitar med slidkniven.

Pehr Fredrik gick fram till dörren, satte ut stekpannan i den mörka kvällen och hällde den överblivna sluringen – och det efterlämnade fettet från arbetskamraten – i snövallen utanför kojdörren. Han kastade en blick på stjärnhimlen medan flottet fräste i snön och stängde sedan dörren efter sig.

Han tog fram matlådan och vek upp gråpapperet där fläsket låg inlindat. Så rev han loss några fläskskivor som han lade i pannan, ställde den på eldstaden som han själv hade tillverkat.

Någon snarkade redan på britsen bakom honom. Svedin spelade munspel. En av körarnas hästar hördes frusta nerifrån Storsjön som ännu låg istäckt och där de svarta kolstigarna drog sina streck i snötäcket på väg mot Forsbacka eller stationshuset i Ofvansjö. En av Lass-Ollas kvigor hördes råma. Råmandet lät på något vis plågsamt, som om hon övergivits och lämnats åt sitt öde.

Snön på den svarta stekpannan smälte och droppade ner på granrisgolvet. Efter en stund smälte också fettet i fläsket och fräste ilsket, skvätte och small. Pehr Fredrik tog upp en näve mjöl ur påsen och rörde försiktigt ner det i flottet med hjälp av träsleven. Det här var fjärde dagen i rad han åt sluring.

”Allting går ner med en sup”, sa Råskinnet och sträckte över en butelj.

Pehr Fredrik tog sluring i sleven, lade på ett par fläskbitar och sträckte sig ivrigt efter flaskan som han visste innehöll både värme för bröstet och vila för nerverna. Han tog en tugga från sleven, knaprade på den svartbrända fläskbiten och drack sedan brännvin med en girighet som gjorde att Råskinnet reagerade.

”Nåja, nån måtta får det väl ändå vara! Du tömmer ju hela djävla karaffen. Ta hit!”

Pehr Fredrik räckte tillbaka brännvinsflaskan och torkade sig om munnen. Hans läppar var blanka av sprit och flott. Råskinnet lade ner flaskan i sin matlåda efter att han själv tagit en rejäl sup. I skenet från eldstaden kunde man tydligt se att de andra männens blickar inte var riktade mot Pehr Fredrik och Råskinnet, utan mot flaskan.

Vedförrådet var fyllt. Den av männen som hade eldvakt satte sig på en hopsnickrad pall i mörkret. Han lutade ryggen mot timmervägen och när han sänkte hakan mot bröstet försvann ansiktet in i det omgivande mörkret.

Läderstövlarna stod uppställda framför den gemensamma träbritsen. Ett par blöta arbetsbyxor hängde på tork uppe i taket bland lokremmar och putor. Ett par kängor hängde i sina kängsnören, snurrade ett varv av värmen. Dropparna blänkte till som stjärnor när de föll framför eldstaden. Männen vände sig på sida i britsen.

”Maka åt dig, din förbannade akterseglare.”

”Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det trodde jag du visste.”

”Håll snattran nu så att vi kan sova.”

Och Pehr Fredrik såg framför sig det stora hål som männen skulle till att gräva nedanför åsen, ett stycke från Storsjöns strand. Ett stort svart hål i allt det vita, omgivet av facklor och eldkorgar. Han såg framför sig hästar med tvåhjuliga tippkärror som kördes av traktens bönder. In under Pehr Fredrik ögonlock rann floden av skottkärror med plåtskodda trähjul som lastades överfulla med jäslera och som med hjälp av rep och trossar släpades uppför de branta kanalslänterna där facklor fladdrade i sina ställningar.

En uv hoade dovt i skogen. Tystnaden föll över de trötta männen i jordkulan. Längst bort från elden hördes någon av männen mumla:

”Vår Fader som är i himmelen. Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske så din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden…”

”Sov nu, Svedin. Det är en dag i morgon också.”

Mer läsning

Annons