Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Le Clézio i Dagermans skog

/

Annons

Det är Nobelfest i Stockholms stadshus. Litteraturpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio håller efter middagen ett tacktal där han säger att litteratur är det finaste vi kan ge våra barn och att den hjälper mänskligheten att förstå bortom gränserna. En del av talet håller han på svenska och han avslutar med att tacka skogen.

– Jag vill tacka er för att jag får vara här. Tack Svenska akademin, tack svenska folket och tack skogen.

Redan i början av 2008 hade Le Clézio accepterat att blir 2008 års Stig Dagermanpristagare med motiveringen: ”Jean-Marie Gustave Le Clézio fyller bokens vita papper med de skönaste kombinationer av ord, skapade ur en medvetenhet om de utsattas och utstöttas tillvaro som orättvis och onödig. I hans litterära vittnesmål finns vi alla, vår tid, vår plats, vår frihet och vår sårbarhet.”

I brevväxlingen oss emellan har det mesta rört praktiska ting, särskilt sedan det stod klart att han också skulle få det där andra, stora, litterära priset. Vi i Dagermansällskapet, Urban Forsgren och jag, hade lovat vår pristagare och själva sett fram emot några stillsamma dagar tillsammans vid Dalälvens utlopp och i Dagermans skog. Fram till dess att Herr Engdahl meddelade vem som utsetts till 2008 års Nobelpristagare i litteratur, var planen att författaren skulle komma till Älvkarleby under några dagar för att lära känna naturen här vid Dalälvens utlopp i Norduppland. Han hade brevledes fått beskrivningar av älven, skogen, fåglarna, fisket och han hade svarat: ”efter att ha läst din beskrivning av Dalälven har jag en stark längtan att få komma till den plats där en del av Dagermans känsla för tillvaron måste leva vidare. /./ , jag ser fram emot att göra den här resan till Dagermans födelseort.”

Ja, nu blev det ingen kanotfärd på Dalälven och inga längre skogspromenader som planerat var. En kortare vandring längs älven blev det och en väddklint och havtornets solmättade syrlighet blev författarens slagruta i Dagermanland. De skogsväsen, troll och andra kanske obefintliga och de som verkligen finns, får vänta ännu en tid. Skogen kom i stället att vara närvande på annat sätt, i text och tal.

– Och tack skogen.

Le Clézios Nobelföreläsning bär rubriken ”I paradoxernas skog” och den skog som är utgångspunkt för föreläsningen är den skog Stig Dagerman skriver om i ”Diktaren och samvetet” (först publicerad i 40-tal 1945:6). I talet säger Le Clézio:

”’ Paradoxernas skog’ kallar Stig Dagerman skrivandet, den plats från vilken konstnären inte skall försöka fly. Där skall han tvärtom slå läger för att lära känna varje detalj, för att utforska varje stig och namnge varje träd. Det är inte alltid en behaglig vistelse. Han hade för sig att han var skyddad, hon anförtrodde sig åt sitt pappersark som åt en nära, förståelsefull vän, men de konfronteras nu plötsligt med verkligheten, inte bara som iakttagare utan också som aktörer. De tvingas välja sida och hålla andra på avstånd.”

Stig Dagerman skriver i ”Diktaren och samvetet” (Essäer och texter, 1983, s 190-97; först tryckt i 40-tal 1945:6):

”Men när han /författaren/ av stjärnor och måne och sol och kompass får veta att han befinner sig i paradoxernas skog bör han inte bli förtvivlad över sin situation och leta efter stigar som leder ut. I stället bör han söka sig en lägerplats. Förr eller senare måste han ändå förstå att han inte har någon annan skog att välja på och att diktarskapets konflikt på sin höjd är temporärt löslig. Detta hindrar givetvis inte att han oupphörligt tar ställning till dessa paradoxer, kanske är det ytterst detta som försvaret för dikten innefattar. Hur är det till exempel möjligt att å ena sidan förhålla sej som om ingenting vore angelägnare än dikten medan han å andra sidan dock ser hur folk omkring honom slåss med svälten och nödvändigtvis måste se ett höjt ackord som det angelägnaste? Där stöter han på en ny paradox: Han som ville skriva för de hungriga märker att endast de mätta har ro att låtsas som honom.”

”Jag vill gärna tala lite mer om skogen.” Så fortsätter Le Clézio sin Nobelföreläsning den sjunde december i den fullsatta Börssalen och i kuvertet som ligger intill manuskriptet på talarstolen sticker väddklinten fram, den väddklint som hjälpte honom att styra stegen längs Dalälvens strand alldeles intill Dagermans Norrgärdet några veckor tidigare, den väddklint han glömde men som nu hjälper honom genom den ovana situationen under de tretton kristallkronorna, den väddklint han alldeles innan han steg upp i talarstolen fått tillbaka av en läsare, en läsare han promenerat en stund med i paradoxernas skog, en skog som för en stund varit alldeles begriplig, tröstande och uppfordrande.

”Strax före det överraskande beskedet från Svenska Akademien om utmärkelsen som jag tilldelats satt jag och läste Stig Dagerman, en samling politiska texter med titeln Essäer och texter. Det var ingen tillfällighet att jag fördjupade mig i denna ironiska och bittra bok som jag är särskilt förtjust i. Jag skulle resa till Sverige för att motta ett annat pris, från Dagermansällskapet, och besöka Stig Dagermans barndomstrakter. Jag har alltid tyckt om Dagermans sätt att skriva, hans blandning av ungdomlig ömhet, av naivitet och sarkasm. Hans idealism. Den klarsyn med vilken han iakttar de vilsna efterkrigsåren, då han var vuxen och jag ett barn. Jag fäste mig speciellt vid en mening, det kändes som om den vände sig direkt till mig då jag hade publicerat en roman med titeln Ritournelle de la Faim.” (Utkommer hösten 2009 på Elisabeth Grates Bokförlag i översättning av Ulla Bruncrona.)

Det är i ”Ritournelle de la faim” (Samma gamla svält) Ravels Boléro spelar en avgörande roll, ett musikstycke Stig Dagerman ofta lyssnade till när han skrev. I den medeltida kyrkan i Älvkarleby kommer vi att tala om detta, om Boléro:

Bengt Söderhäll:

– I ”Ritournelle de la faim” skriver du om Ravels Boléro, musik med stark, intensiv rytm som avslutas i ett crescendo:

”Boléron är inte ett musikstycke som alla andra. Den är en profetia. Den berättar historien om en ilska, om hunger. När den slutar i våld(samhet) blir den medföljande(åtföljande) tystnaden förskräcklig(hemsk) för de utmattade överlevande.”

Också Stig Dagerman lyssnade på B.

Jean-Marie Gustave Le Clézio:

– Min mamma var på premiären av baletten Boléro i Paris. Halva publiken var vansinnigt entusiastisk och den andra var vansinnigt upprörd. Innebörden i musikstycket ska ses som uttryck för en tidsstämning. Den europeiska kolonialismens höjdpunkt och där fanns en föraning om ett kommande krig, en känsla av att något fasansfullt väntade, som man inte visste vad det var.

– De fyra slagen i slutet på Boléro innebär en föraning av det som skulle komma. Konst är inte bara det estetiska rummet vid sidan av utan det kan också fånga något som inte går att fånga med andra medel.

”Det är förmodligen därför Stig Dagermans lilla mening gör sig påmind, därför jag vill läsa den om och om igen och låta mig genomsyras av den. Där finns förtvivlan och samtidigt jubel, för i bitterheten finns den sanning som vi alla letar efter. Som barn drömde jag om skogen. Den skrämde och lockade mig på samma gång - jag förmodar att både Tummeliten och Hans greps av samma känslor när den med alla sina faror och alla sina underverk omslöt dem. Skogen är en värld utan orienteringspunkter. Trädens täta lövverk, mörkret som råder därinne, kan få en att gå vilse. Detsamma kunde man säga om öknen eller om öppna havet, där varje dyn, varje berg och varje våg följs av en identisk dyn, ett identiskt berg och en identisk våg.”

– Varför skriver man? Det var de första orden i föreläsningen och den avslutas:

”Stig Dagermans mening om författarens grundläggande paradox rör i all sin pessimism vid en stor sanning. Han är missnöjd över att inte kunna vända sig till dem som hungrar - efter jordisk föda och kunskap. Alfabetiseringen och kampen mot svälten hänger samman, de är starkt beroende av varandra. Man kan inte lösa det ena problemet och lämna det andra därhän. Båda kräver att vi handlar. Må inget barn oberoende av kön, språk eller religion behöva svälta eller leva utan kunskaper under detta tredje årtusende som just har inletts här på vår gemensamma jord. Barnet bär på framtiden för vår mänskliga ras. Kungariket tillhör barnet som Herakleitos skrev en gång för länge sedan.”

En författare och ännu en författare och ett antal läsare möts i skogen, stillsamt samtalande, högröstat ropande, lystrande efter ekon, tar varandra i handen. Vår gemensamma och paradoxala plats, frihet, sårbarhet, vår skog.

Jemia Le Clézio, författarens hustru, kommer fram till mig efter föreläsningen och räcker över en av de böcker paret Le Cezio skrivit tillsammans, ”Sirandanes”, en förtjusande bok för barn om gåtor på kreol.

På försättsbladet har Le Clézio skrivit, på kreol: ”Lamin sémé, lizié rékolte.” Några timmar senare skriver jag svaret som ett sms: ”Krir av lire.”

I den paradoxala skogen författas och läses det, samtalas det och skapas det förståelse och mening. Gåtan på kreol blir på svenska:

– Handen sår, ögonen skördar?

Svar:

– Skriva och läsa!

Mer läsning

Annons