Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men kyss mig!

Annons

Komparativisten Alf Uddholms tankedigra och tankeväckande artikel i GD (16/1) får mig – bokstavligen – på andra tankar. Jag tar äntligen itu med ett av mina favoritord, ’kyss’. När jag testat lexikon och ordböcker som kommit i min väg med detta ord har jag fått intressanta och ibland kuriösa upplysningar.

Det svenska ordets etymologi är måhända inte spännande på samma sätt som några av dem Uddholm nämner – ’fader’, ’hund’, ’vatten’. Skälet må vara att det anses ha ett ljudhärmande ursprung; det är alltså med en lärd och poetisk term ’onomatopoetiskt’. ’Kyss’ hette ’kus’ på fornsvenska och är allmängermanskt (isl ’koss’, eng ’kiss’, ty ’Kuss’). Det tyska ordet bär, som man säger, syn för sägen: det uttalas ju med samma rundade läppar som när man formar munnen till en kyss. Var och en må pröva själv! Samma onomatopoetiska förklaring har för övrigt det hettitiska ’kuwaš-’. Tanken behöver kanske inte svindla, det är väl ganska självklart att hettiterna kysstes ungefär som vi, för 3 000-4000 år sen. Även om man inte har funderat så mycket på saken. Ordet har från äldsta tid fram till idag inte undergått någon betydelseförskjutning, och det har till och med i kraft av sin speciella innebörd i något språk trotsat en av de stränga lagarna om ljudförskjutning. Detaljerna i det stycket kan vi denna gång lämna därhän.

Elof Hellquists ”Svensk etymologisk ordbok”, det djuplodande standardverket med sina fantasieggande utvikningar och ibland svårbegripliga sidospår, ger som alltid en rad uppgifter från andra språk och dialekter. Kommen till det dialektala svenska ’muss’ för ’kyss’ (och verbet ’myssa’) får vi dessutom veta att det behandlats av Ernst Wigforss i hans avhandling om Södra Hallands folkmål. Wigforss var språkforskare och lektor innan han blev legendarisk som finansminister (åren 1932-49).

Falstaff, fakir, den gamle och när så erfordrades lärde humoristen, har myntat en lika välklingande som språkligt korrekt term för kyssen. Han såg den som en ’quadrilabial inhalations-smack’, alltså ungefär ’fyrläppars inandnings-…’. Ljuden b och p är ju som bekant de två bilabialerna i vårt språk, de bildas med hjälp av båda läpparna – och här är ju fyra läppar i farten. Något senare än Fakiren definierar Nordisk Familjeboks Uggleupplaga kyssen som ”ett slags sugande muskelrörelse med läpparna, använd som uttryck för en känsla på så sätt, att läpparna tryckas emot ett lefvande väsen eller ett ting”. Är det ohistoriskt och orättvist att i dag ha roligt åt sådana åldriga formuleringar? Eller att le åt språkliga exempel i Svenska akademiens ordbok som att ”röva, stjäla, ta en kyss från någon” – vem rövade en kyss från sin älskade nyligen? Och vem ägnar sig numera åt att kasta ’slängkyssar’?

Innan vi så lämnar den språkliga aspekten på ordet ’kyss’ ska det noteras att någotsånär utförliga ordböcker ger två särskilda betydelser utöver den vanliga. Det kan nämligen också betyda en ’hård stöt’ i uttryck som ’han fick sig en kyss av bommen i huvudet’, dels stå för en slags rund karamell eller mindre bakverk (’negerkyss’ eller ’chokladkyss’).

Övergår vi sedan till realia menade en engelsk sexualforskare att kärlekskyssen härstammar ”från den primitiva moderskyssen och barnets sugning på modersbröstet”. De lärde må tvista härom. En annan kanske mindre seriös auktoritet berättar att ”den franska kyssen är synnerligen innehållsrik och närande”. En genomsnittlig sådan innehåller 9 mg vatten, 0,7 mg äggviteämnen, 0,18 g organiskt material, 0,7 g fett, 0,45 g salt samt 20 000 bakterier. Fakta i detta stycke har hämtats ur Bengt Dagrins ”Stora fula ordboken”.

Kanske var den hettitiska kyssen mer ett uttryck för vördnad än för sinnlig kärlek? Hyllningskyssen har hursomhelst spelat en stor roll i alla tider. Ugglan, denna oumbärliga uppslagsbok (finns på nätet liksom SAOB), tar i sin långa artikel om kyssen mest fasta på denna tradition och ger en rad mer eller mindre matnyttiga historiska notiser. Så till exempel meddelas att det under medeltiden förekom att man hyllade härskaren med en fotkyss. Normanden Rollo (Gånge-Rolf, som ska ha varit så stor att ingen häst kunde bära honom) hade ingen lust att böja sig för Karl den enfaldige vid kyssandet utan lyfte upp kungens fot till sin mun, varvid kungen ramlade omkull. Djävulen å sin sida krävde som vördnadsbetygelse en kyss ”vid ryggens slut eller under svansen”, som Ugglan diskret uttrycker det. Detta omnämndes senare som ett tecken på ringaktning och förekommer fortfarande i vissa talesätt. Varken uppslagsboken eller jag behöver säga mer.

Nationalencyklopedin (NE) är förstås nyktrare och konstaterar bland annat att det numera knappast förekommer i vårt land att man kysser kvinnor på hand. Ändå uttalade sig Margareta Ribbing, etikettsoraklet, häromdan i en frågespalt om företeelsen. Hon varnade frågeställaren, säkert en man, för att verkligen kyssa damens hand – läpparna ska nätt och jämt snudda vid den. NE säger också att kindkyssen kvinnor emellan och mellan kvinna och man blivit betydligt vanligare (vilket var och en kunnat konstatera). Detta kan ställa till praktiska problem. Hur många gånger man kysser varierar nämligen i olika kulturer liksom på vilken sida man börjar. Min grekiska väninna håller på denna hälsningsceremoni och eftersom jag sällan minns reglerna krockar vi alltsomoftast.

NE har en enda litteraturreferens, Kristoffer Nyrops ”Kyssen och dess historia” – från 1897! Nog borde det vara dags för en kulturhistoriker att efter 100 år ge sig på ämnet på nytt. Nyrop var för övrigt språkforskare och romanist, jag studerade hans historiska franska grammatik en gång i tiden.

Så där kan man hålla på och slå i uppslagsverken. Men varför inte låta Cyrano de Bergerac, den tragiske hjälten i Edmond Rostands pjäs, själv formulera svaret på svaret på den fråga han ställer i rubriken ovan!

Jo (kyssen är):

”Vårt stumma bifall till en lika stum begäran,

ett löfte som vi ge, men aldrig

tala ut,

en ed, vi svära när vårt formulär tar slut,

en bikt i hemlighet, som tar vår mun till öra,

en evighetens fläkt; som täcks vår själ beröra,

en lek som är oss kär, vari med

rosenbläck

emellan kär och lek vi skriva

bindestreck,

en droppe nattvardsvin, vars blomsterdofter hela

oss från vår ljuva synd att syndens ljuvhet dela!”

Weste Westeson

Mer läsning

Annons