Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnen som gör illa och värker

/
  • Thomas Tidholm diktar fram något som mest av allt liknar en förtätad biografi över ett hälsingskt liv i sin nya samling ”Hilding Kvists minnen”.

”Hilding Kvists minnen”

(Wahlström & Widstrand)

Annons

Hans far skjuter hunden. Han ser det med egna ögon. Han är ännu ett barn och tar in allt som händer med öppnare sinne. Tre veckor senare skjuter fadern sig. Självmordets bakgrund förstår han inte. Men han kommer aldrig att glömma uttrycket i sin mors ansikte när hon berättar för honom att ”Far är död!”.

En mer verkningsfull upptakt till en diktsamling är svår att föreställa sig i dag då det lyriska landskapet ligger smått öde och ödsligt – nästan övergivet utom av de ärliga rösterna – och är dolt i en dimma av konstruktioner och blodlösa rader präglade av oväsentliga teorier om oviktiga ting.

Thomas Tidholm förblir, tack och lov, en särling, en solitär som envetet bryter egen väg. Han framhärdar. Han går dithän han drivs av inre tvång. Hans skrivande styrs av nödvändighet, inte yttre eller ytliga faktorer. Ärlig, uppfordrande, krävande och angelägen. Han ger sig inte.

I sin nya samling ”Hilding Kvists minnen” diktar han fram något som mest av allt liknar en förtätad biografi; en berättelse om en man som aldrig tycks nå fram till sig själv eller sin avsedda bestämmelse utan föses hit och dit av tillfälligheter och andras nyckfullhet. Hilding framstår som tragisk men kanske är det en samtidens förvillelse, enbart ett bedrägligt sken färgat av vår moderna tids krav på ständigt nya händelser, förändringar, uppbrott?

Thomas Tidholm berättar lika mycket som han diktar. Två svårförenade genrer möts och en tredje väg öppnar sig. Orden är kärva. Språket vrångt och rakt. Ändå finns den episka och starka strömmen framåt närvarande. De frusna ögonblicksbilderna som varje enskild dikt fångar bildar tillsammans ett flöde som obevekligt och skickligt driver berättelsen framåt.

Hilding träffar Anita Ask. De får en harmynt dotter, Ulla. Men Anita tar snart flickan med sig och flyttar ihop med en annan man inne i Ljusdal, de är redan förlovade sägs det på bygden. I de irrgångar som bildar ett liv är ingenting säkert. Det är som att gå över en gammal mosse. Att trampa igenom och börja sjunka är alltid en risk när fot efter fot ska sättas på tuva efter tuva i det ödsliga landskap som riskerar förvandlas till en människas liv. Men Anita kommer efter några år tillbaka. De gifter sig och får en flicka till, Gerd. De lever tillsammans på gården – arton tunnland, inte mycket att yvas över – som Anitas far lämnat över till dem. Adress: Granåsbo 56. Men Hilding fortsätter att arbetar extra på kommunförrådet.

Når de fram till varandra? Får deras kärlek fäste och djup? Jag tror inte det. Parallellt, sida vid sida – men inte tillsammans – rör de sig genom alla gemensamma dagar, veckor, år. Gemenskapen saknas. Ingen glöd. Ingen passion. Ingen ömsesidighet. Denna tomhet, framsuggererad genom Thomas Tidholms korthuggna språk och ofta korta dikter, gör ont. Riktigt ont. Allt som bara försvinner, alla förlorade möjligheter som de inte ens tycks se att de existerar. Och den bristen präglar Hilding Kvists grundläggande karaktär.

Det är svårt att frigöra sig från tanken – misstanken? – att en gång har en man levt som var exakt som Hilding Kvist. Kanske bar han ett annat namn när han traskade runt och lyssnade till den märkliga sång han har inom sig när han andas? Kanske var hans liv inte identiskt, in i minsta detalj? Men en röst viskar bestämt och utan minsta ansats till tvekan i mitt inre. ”Visst har jag levt! Men mitt liv försvann, det liksom rann mig ur näven, tidens sand försvann mellan mina fingrar. Jag kunde inte hålla fast, greppet var inte starkt nog. Jag saknade rätt sorts mod.”

Och efter flera år flyttar Anita ut. Men Hilding stannar kvar på gården. På ett osökt och handfast sätt skildrar Thomas Tidholm ett liv. Han gör det med säker hand, med en driven och ordknapp stil som först kan ge ett aningen förstrött intryck. Men det är i allra högsta grad bedrägligt. Dikterna biter sig fast i tankarna. De släpper inte taget. De gör illa och värker, tankarna på dessa förspillda liv. Eller som Hilding Kvist själv skriver:

”Ordet försummelse

kom idag för mig. Jag

försummade att täta hålet i bingen.

och allt rann ut. Råttor

åt av det. Och lade sina små

svarta lortar överallt

Kan inte sägas bättre”

Mer läsning

Annons